Artikeln argumenterar för att användningen av Shakespeare i Elise Karlssons roman Smuts (2021) accentuerar och utvecklar romanens tematiska fokus på arbete, prekaritet och kön. Smuts, som utspelar sig runt en uppsättning av En midsommarnattsdröm på en fiktiv teater i Stockholm, är i linje med tendenser i Karlssons tidigare arbeten och i svensk samtidsprosa. Som manusassistent är romanens huvudsakliga berättarjag frilansarbetare i en ekonomi där arbetet är prekärt och - trots den förment höga statusen hos hennes arbete i kultursektorn - illa betalt och bokstavligen meningslöst. Shakespeares pjäs står i fokus inte bara på grund av romanfigurernas likheter med pjäsens, utan för att romanens betoning av klass, arbete och kvinnlig underordning kan sägas utveckla teman som finns i pjäsen. Med andra ord är romanen ett exempel på samtida svensk "arbetarlitteratur", men som artikeln betonar byggs dess fokus på klass, prekaritet och kön upp i form av intertextuella paralleller med Shakespeare.

This essay suggests that the use of Shakespeare in Elise Karlsson’s novel Smuts (2021) serves to accentuate and develop the novel’s thematic focus on work, precarity, class, and gender. Revolving around a production of A Midsummer Night’s Dream at a fictitious theatre in Stockholm, Smuts aligns itself with tendencies in Karlsson’s previous work as well as in contemporary Swedish literature: as an assistant script editor, its narrator is a freelance worker in an economy where work is precarious and perceived—despite the supposedly high status of her work in the cultural sector—as badly paid and, literally, meaningless. Shakespeare’s play becomes a focal point for these themes not just because of the extensive character parallels with Smuts, but also because the complex notions of class, work and female subjugation in Karlsson’s novel can be seen as developments of themes that are very much present in the play. In other words, Smuts is a good example of contemporary ‘working-class literature’ in Sweden, and as the essay suggests, it builds up its focus on precarity, class, and gender in terms of intertextual parallelisms with Shakespeare.

Referenser till Shakespeare kan verka som ett marginellt fenomen i båda äldre och nutida arbetarlitteratur. Det är dock ingalunda unikt att Shakespeare citeras eller på olika sätt blir en referenspunkt. I min presentation anlägger jag ett brett kronologiskt perspektiv och argumenterar för att Shakespearereferensernas funktion förändras över tid: medan de i äldre arbetarlitteratur ofta symboliserar ett kulturarv som i optimistisk anda skall erövras av den (oftast manliga) huvudpersonen blir Shakespeare i mer samtida romankonst en symbol för skillnaden mellan kulturellt och ekonomiskt kapital, för huvudpersonens prekära ställning på arbetsmarknaden samt, mer pessimistiskt, för det traditionella kulturarvets ouppnåelighet. Därmed, menar jag, kan Shakespearereferenserna sägas spegla bredare förändringar i teman och attityder över tid inom den svenska arbetarlitteraturen, inte minst vad gäller glidningen från "proletariat" till "prekariat". Mina exempel tas specifikt från Eyvind Johnsons 30- och 40-talsromaner (t ex Romanen om Olof och Krilonserien) samt från två samtida svenska romaner med tydligt fokus på arbete och prekaritet, Elise Karlssons Smuts (2021) och Jenny Andreassons Teatern (2022), som båda utspelar sig runt Shakespeareuppsättningar på teatrar i Stockholm. 

 Det är inte på något sätt överraskande att frågan om Shakespeares ”värde” har besvarats på många olika sätt. Inte heller är det oväntat att svaren ofta haft en mer eller mindre tydlig politisk klangbotten, vilket kanske blir särskilt klart under tider av konflikter och kriser. Shakespeares värde sätts exempelvis i relation till hans plats i det moderna demokratiska samhället, antingen genom att hans egna antidemokratiska tid och värderingar kontrasteras mot en modernare och mer ”upplyst” samtid, eller genom hans ”universella” värde som transcenderar hans egen samtid. I min presentation tänker jag kortfattat diskutera förhållandet mellan sådana värderande läsningar av Shakespeare i Sverige och de djupgående europeiska och globala kriserna – i synnerhet de två världskrigen – under 1900-talets första hälft. Ofta sätts Shakespeares estetiska värde i förhållande till de värderingar som antogs förekomma under hans tid. Litteraturhistorikern Henrik Schück talar exempelvis om att Shakespeare rentav såg patricierna i Coriolanus som ”alltför ’demokratiska’”, och hans danska kollega Georg Brandes diskuterar den ”antidemokratiska” uppfattning som enligt honom tidigt fått rotfäste hos Shakespeare. Underförstått blir Shakespeares antidemokratiska hållning här en kontrast till moderna demokratiska värderingar; hans värde består alltså delvis i att hans pjäser belyser den fundamentala skillnaden mellan hans eget samhälle och det moderna demokratiska. Så tuktas en argbigga – en av de mest framförda pjäserna vid den här tiden – framhålls ofta som antikverad och otidsenlig i sina kvinnoporträtt, vilket knappast framstår som överraskande under den tid då kvinnlig rösträtt debatterades (och slutligen infördes 1919). Inget av detta innebär dock att Shakespeares ”värde” devalveras; snarare framställs det som desto större eftersom det antas överbrygga hans egen tids värderingar och samtidens. Just detta ”universella värde” får en alltmer politisk klangbotten under 1900-talets första hälft. I kristider blir det särskilt vanligt att betona Shakespeares värde som förespråkare för tolerans och demokratiska värderingar (även om motsatsen också gäller, inte minst i det nazistiska Tyskland, där Shakespeare också spelades). Till exempel beskriver konst- och teaterkritikern August Brunius, mitt under första världskriget, Shakespeare som ”ett sinne fullt av jämvikt, stillhet och tolerans, en själ som förstod livet och icke ville försvärja sig åt någon ensidighet”. Även Schück, i sin bok från samma år som Brunius (1916), menar att ”ingen skald har så opartiskt som [Shakespeare] skildrat människorna”; det är, menar jag, knappast en tillfällighet att opartiskheten framhävs som en dygd under ett krig då Sverige var just ”opartiskt”, dvs. neutralt. Under det andra världskriget blir Shakespeare i än högre grad en symbol för det mänskliga, toleranta, universella. Detta är i och för sig inte unikt för Sverige, utan speglar en allmän tendens hos den liberala demokratins försvarare, t ex i amerikanen Alwin Thalers bok Shakespeare and Democracy från 1941. I det neutrala Sverige förekommer liknande kopplingar mellan demokratins värde och Shakespeares; Eyvind Johnson citerar slutraderna – på engelska – i En vintersaga i den sista delen av sin antinazistiska romansvit om Krilon (1941-43), och Shakespeare blir här en symbol för behovet av läkande och fred efter att nazismen besegrats.  De uttalade eller underliggande idéerna om Shakespeares värde spänner dock över ett brett register och skiftar med de politiska omständigheterna, vilket kan illustreras av två uppsättningar på samma teater och av samme regissör. Alf Sjöbergs Mycket väsen för ingenting på Dramaten 1940 fungerade närmast som en lustfylld antites till beredskapsårens ångestfyllda stämningar, medan Köpmannen i Venedig på Dramaten 1944 fick ett starkt antifascistiskt budskap, men detta först då nazismen var på väg att slutgiltigt besegras och ett sådant budskap sågs som mindre politiskt farligt. Efter krigsslutet blev det desto vanligare att erkänna problemen med Shakespeares Shylockfigur, även om detta gärna förklaras med den elisabetanska ”tidsandan” som återigen dels kontrasteras mot det mer insiktsfulla nuet, dels kontrasteras mot Shakespeares universalitet och förmåga att transcendera sin egen tid. Samtidigt är frågan om Shakespeares värde direkt kopplad till läsarnas/kritikernas egna skiftande ideologiska utgångspunkter. Så skriver den marxistiske kritikern och debattören Per Meurling 1952 att Shakespeare förkroppsligar ett förkapitalistiskt produktionssätt där arbetaren ännu inte förfrämligats från sitt eget arbete, till skillnad från ”den moderna demokratiens breda, grå, opersonliga massa”. Här blir Shakespeares ”värde” alltså inte bara ett estetiskt utan ett ekonomiskt begrepp – vilket tydligt illustrerar de starkt skiftande kriterier som utgjort grundvalen för en värderande – och samtidigt politisk – läsning av Shakespeare. 

This book chapter traces the use of Shakespeare in the works of Eyvind Johnson (1900-1976) from the 1920s until the 1940s. Its main argument is that the role of Shakespeare in general and Hamlet in particular change in accordance with Johnson's own changing political, ideological and aesthetic outlook. In the earlier novels, the Hamlet figure stands for the general sense of rootlessness and lack of initiative following the First World War, whereas later novel represent deliberate attempts at overcoming this impasse. Subsequently, if Shakespeare in the later 1930s could raise the question of the general relevance of literature and culture in an age of fascism, the Bard would later be aligned with the healing and reconciliation needed in the wake of the Second World War.

The protagonist of Jenny Andreasson's autobiographical novel Teatern (2022) is a young female director whose feminist production of Hamlet at the Swedish national stage fails to have its planned premiere. While the novel makes a point of describing the misogynist structures behind this failure, the present article suggests that class structures and precarity are the main reasons behind it. The financial difficulties of the theatre generate a clear discrepancy between cultural capital – embodied by Shakespeare's canonical play – and economic. The resulting precarious work situation is reflected in the protagonist's yearning for stability, in her recurring assertions of class privileges vis-à-vis her co-workers and in her increasing sense of alienation from both them and her own work. While not strictly paraphrasing Shakespeare's play, the protagonist invokes parallels to both Hamlet and Ophelia, and Teatern, instead of locating these parallels in an ‘existential’ reading of Shakespeare's play, anchors the theme of alienation in the economic and social strictures of the theatre institution.

An introduction to the volume that outlines the history of Shakespeare reception in the Nordic countries in the period approximately 1870 - 1940.

The story of Shakespeare's Nordic play is also, inevitably, one of cultural exchanges before, during and after the early modern period. From its origins in Nordic tradition to its re-introduction in the Nordic countries through Shakespeare's play, the story of Hamlet from the Middle Ages to the present is inextricably bound up with Nordic history and culture. In tracing some of these links, this special issue develops our recent work on the early dissemination of Shakespeare in the Nordic countries, focusing here on that most Nordic of plays, Hamlet. Although there is already a great deal of criticism on Hamlet in various national or regional contexts, very little of this has focused on the Nordic countries.1 It is therefore fitting, we believe, to provide a necessarily brief outline of the rich and varied history that Shakespeare's play has had in Northern Europe.

A thematic issue of the journal Critical Survey in which we explore the receptioni history of Hamlet in the Nordic countries.

Examining the changing reception of Shakespeare in the Nordic countries between 1870 and 1940, this follow-up volume to Disseminating Shakespeare in the Nordic Countries focuses on the broad movements of national revivalism that took place around the turn of the century as Finland and Norway, and later Iceland, were gaining their independence. A number of contributions demonstrate how translations and productions of Shakespeare were key in such movements, as Shakespeare was appropriated for national and political purposes. Other contributions discuss how the role of Shakespeare in the Nordic countries was partly transformed in the 1920s and 1930s as a new social system emerged, and then as the rise of fascism meant that European politics cast a long shadow on the Nordic countries and substantially affected the reception of Shakespeare.