Mobiliseringsprojektet ”Hela Värmland Växer” har syftat till att stimulera bygder till att få igång konkreta utvecklingsmål att arbeta mot. Med bygd avses här ett lokalsamhälle, inom vilket invånare medverkat till att identifiera realistiskt genomförbara framtida satsningar. Dessa förslag har sedan behandlats som olika projekt i olika arbetsgrupper. Genom mobiliseringsprojektet har arbetsgrupperna fått arbetsverktyg i form av kunskap om olika finansieringsformer samt uppgifter om kontaktpersoner.
Tolv bygder har ingått i projektet, och dessa har valts ut i samråd mellan organisationerna och lokala företrädare i respektive värmländsk kommun. Ingående kommuner är: Arvika, Eda, Årjäng, Säffle, Storfors, Filipstad, Sunne och Kristenhamn. Bygderna och deras respektive arbetsgrupper har skapat projekt om och kring bl a bredbandsutbyggnad, mobiltelefontäckning, bättre vägar, strandskyddslättnader och turismsatsningar.
Vid projekttidens utgång visar det sig att vissa mobiliseringsprojekt varit mer uthålliga än andra, i det att dessa fått fram konkreta handlingsplaner samt hållit liv i arbetsgrupperna och i relationen till projektledaren. Det är den här studiens syfte att söka finna orsaker till olika grad av mobiliseringsresultat i projekten, och som metod har använts den komparativa metoden The Method of Difference. Studien har undersökt följande bygder: Häljeboda, Brattfors, Stavnäs och Nykroppa.
Resultaten av studien visar att mobiliseringsutfall i de undersökta arbetsgrupperna tycks bero på två faktorer: att det i arbetsgruppen finns nyinflyttade, samt avsaknad av någon formell organisationsform av arbetsgruppen. Projektet måste också vara engagerande, att bygdens invånare känner att detta är någonting som berör dem. Det måste dessutom finnas en eldsjäl som har ork och tid att fungera som dynamo i denna process. Projektledarens roll och ansvar är också viktig. Denne måste förmedla syftet med projektet, och markera en tydlig gräns för sitt eget ansvars- och uppgiftsområde.