Forskningsförmedling är viktigt för att denkunskap som produceras på lärosätena skakomma samhället till del. Kunskap, innovationer och nytta handlar emellertid om mer änvad som ger omedelbar ekonomisk tillväxt.Genom till exempel publika samtal, populär-vetenskapliga texter och deltagande i media-la sammanhang bidrar forskare till kunskaps-spridning som i sin tur gynnar medborgerligbildning och demokrati. Samtidigt upplevermånga forskare – inte minst inom humaniora– att förutsättningarna för att förmedla sinforskning inte är gynnsamma. Hur kommerdet sig och vad kan göras åt det? Det är kärnfrågorna i den här rapporten.
Since the Enlightenment, the definition of terms such as humanity, citizenship and rights has fluctuated and these ideas continue to haverelevance for contemporary discussions of globalization from a «cosmopolitan» perspective. This volume goes back to the conception ofcosmopolitanism in Greek antiquity in order to trace it through history, resulting in an unmasking of its many myths. The concept is reconstructedwith reference not only to well-known (and some lesser known) historical thinkers of cosmopolitanism, but also to noted «anti-cosmopolitans».The first aim of the book is to display historical perspectives on a discourse which has been dominated by ahistorical presumptions. Thesecond is to critically explore alternative paths beyond the Western imagination, redefining the Enlightenment legacy and the centre-peripherydichotomy. Most notably, Eastern Europe and the Arab world are integrated within the analysis of cosmopolitanism. Within a framework ofconceptual history (Begriffsgeschichte), cosmopolitan reason is criticized from the viewpoints of comparative literature, psychoanalysis,phenomenology, postcolonialism and moral philosophy.The book’s critical approach is an attempt to come to terms with the anachronism, essentialism, ethnocentrism and anthropocentrism thatsometimes underlie contemporary theoretical and methodological uses of the term «cosmopolitanism». By adding historical and contextualdepth to the problem of cosmopolitanism, a reflexive corrective is presented to enhance ongoing discussions of this topic within as well asoutside academia.
The aim is to reconstruct Gorbachev’s concept of a European home, and its underlying philosophy of history. The concept is contextualised within the convergence debate of the post war-period, in which a rapprochement between communism and capitalism was posited. The concept indicated a paradigmatic departure from the traditional ‘anti-imperialist’ Soviet outlook, towards a search for ‘universal consensus,’ where so-called ‘human’ values were placed above the international class struggle. The idea about a bipolar world was redefined from the viewpoint of recognizing global interdependence. But how could Russia fit into a new European, global or even cosmic order? The concept of a European home will be discussed in relation to the early 20th century movement of Russian cosmism. The paper concludes with reflections on what the conceptualisation can tell us about the fall of communism and what impact the concept has had on today’s search for a common European identity, as well as implications for our contemporary understanding of questions about global integration and systemic crises. An argument is advanced that the notion contained paradoxes and anachronisms that rather contributed to the dislocation of post-Soviet Russia from Europe.
In this article, the roots and premises of post-communist transitology which became prominent during the 1990s are critically contextualized from the point of view of intellectual history. Attention is paid not only to the development of the concept oftime, but also of history, development, evolution, progress, revolution and acceleration.The notion of regime change is reconstructed and traced through the politicalphilosophy of Greek antiquity, the Renaissance, the Enlightenment, as well as in scientific thought and debate of the 19th century, in the modernization theories of the1950s, and in the "transitology" of the 1970s and 1980s dealing with Southern Europe and Latin America. The analysis takes its point of departure in a comparison between post-communist transitology and Cold War Sovietology and critically assesses implications of teleology, chronocentrism and ethnocentrism.
Nostalgi har i ett framstegsorienterat västerländskt sammanhang inte sällan betraktats som något sjukligt, som en kusin till melankolin. Som om det kontemplativa tillbakablickandet stod i en inneboende motsättning till varje form av praktiskt handlande. De flesta disciplinerna inom humaniora har på ett eller annat sätt en tillbakablickande karaktär. Är de humanistiska perspektiven då alls relevanta för att ta sig an samtidens utmaningar och bereda vägen för ett framtida samhälle som förhoppningsvis är mer hållbart? I det följande ska jag reflektera närmare över sambandet mellan innovation och retrospektion.
Kristian Petrov är docent i idéhistoria, passionerad löpare och näringsexpert. Med filosofisk blick analyserar han trender i hur vi äter och motionerar, och söker de tankeströmningar som styr våra uppfattningar om kost, idrott och hälsa. Bakom den orimligt hårda kritiken mot barfotalöpning finner Petrov myten om det ständiga teknologiska framsteget, som har sina rötter i den franska revolutionen och upplysningen.
Våren 2017 drabbades Sverige av sin första fullbordade terrorattack med islamistiska förtecken. Mitt i känslan av chock och sorg berördes vi starkt av de gränsöverskridande manifestationerna av värme och gemenskap. Men en nygammal berättelse, understödd av vad en del kommentatorer gärna vill se som en ”postsekulär” utveckling, en Guds återkomst, lade sig samtidigt som ett kvalmigt täcke över det offentliga samtalet, nämligen den om godhet kontra ondska. Men det är inte ”ondskan” som är problemet. Vad som behövs är inte mer godhet, utan självinsikt. Det som terrorismen ytterst attackerar är det sekulära och öppna samhället, det samhälle som i modern tid varit överlägset bäst på att främja tolerans för olikheter och skydda individens fri- och rättigheter, inklusive religionsfriheten. När vi delar in världen i gott och ont går vi i en annan riktning och skapar en spegelvänd bekräftelse av inget mindre än terroristens egen världsbild.
The fall of the Soviet Union is analysed in conceptual terms, drawing on Reinhart Koselleck’s Begriffsgeschichte. The author seeks to interpret the instrumental role of the concepts perestrojka, glasnost´, reform, revolution, socialist pluralism, and acceleration in the Soviet collapse. The semantics and pragmatics are related to a wider intellectual and political context, and the conceptual perspective is used to help explain the progress of events. The author argues that the common notion of the reform policy concepts as clichés is not valid.
Syftet är att skapa ett idéhistoriskt och holistiskt perspektiv på förutsättningar för befolkningsinriktad suicidprevention. Suicid härbärgerar en ofrånkomlig kulturell och existentiell ambivalens som skapar problem men också möjligheter. Den prevention som förordas är tvärsektoriell för att bemöta suicidalitetens mångfaktorialitet.
“Kosmopolitizm” has been used in Russia as a word of abuse for 150 years. Paradoxically, the Russian official self-concept has frequently been defined in universalistic or post-national terms. I will here try to discuss Gorbachev’s vision of a common European home in light of the discourse of an ideal-typical cosmopolitanism with origins in the Enlightenment. What happens when a prevalent imperialistic universalism—with particularistic content—is challenged from a point of view of a more cosmopolitan universalism? Gorbachev’s policy, as well as the fall of the Soviet Union, is reconstructed conceptually in a diachronic context of previous Russian and Soviet responses to Western influences. By analysing the cosmopolitan, as well as russocentric, implications of Gorbachev’s efforts to link Soviet and Russian culture to a European and Western community, we might develop reflexive perspectives on general problems and contradictions of current globalization and integration.
Syftet i denna uppsats är att begreppshistoriskt rekonstruera det moderna självmordsbegreppet och visa hur dess teori och praktik samspelar. Vad kan en begreppshistorisk analys säga oss om vad som driver människor till självmord och hur har handlingen och dess konception återverkat på varandra över tid?
"From Blood-Stained Colonial Sugar to Life-Essential Blood Sugar: Swedish-European Themes in the Global Cultural History of Sugar"
Drawing on material cultural studies and classical intellectual history, a cultural history of sugar in Sweden and Europe is reconstructed. The aim is to identify the modern conceptualisations of sugar and historically analyse their dialectical sympathies and antipathies. What are the historical reasons for eating—or not eating—sugar, and how are these actualised today? Sugar’s history is followed from antiquity, the middle ages and the Enlightenment up till the present. Sugar was spread in wider European circles only from the 1600s onwards, which triggered various conflicts that in many respects are still current. Was sugar a medicine or a poison, essential or fatal? Sugar played a powerful role in the creation of European wealth and has become intrinsically connected to Western modernity. With a contrastive departure in Mintz (1986) it is shown how the conceptualisations of sugar have changed from signifying an exclusive medicine, spice and sweetener to an omnipresent food (more recently, it might also be referred to as a drug). Cookbooks indicate that sugar in Sweden was transformed into a mass-consumed food during the 1830s. One hundred years later sugar was among Swedish bureaucrats elevated into the utmost important foodstuff of the future, to which the country had committed itself. Increasing the prevalence and consumption of cheap, energy-rich and chemically pure sugar was considered modern, rational and ethical. By eating sugar a Swede could literally eat happiness, freedom and modernity. Even critics of sugar consumption have since the 18th century associated modernity with sugar. Sugar crystals embodied civilization’s inequality and degeneration. When scientists in the 1840s enthusiastically discovered that sugar in humans was transformed into ‘blood sugar’, a poetical motive from 1700s slavery criticism was ironically recycled, in which ‘sugar’ had been attributed with ‘blood’ in order to discourage people’s consumption. The medical identification of sugar (sucrose) and blood sugar (glucose) meant that sucrose increasingly was regarded as essential, which gradually helped to consolidate the prevailing idea of carbohydrates as the primary energy source. Although preference for sweetness is genetic, cultural circumstances determine the forms and scope of sugar consumption. If sugar previously was a status marker of the aristocracy, it has accompanied by new medical discoveries increasingly become emblematic for the junk food of the underprivileged. Sugar’s white colour, purity, status of ‘blood sugar’, ethereal lightness and historic significance for national growth and autarky, are, however, examples of cultural factors which still legitimise sugar’s omnipresence in society. In today’s polarised debate about possible threshold values or penalty taxes, many opinions ventilated even in commercial, medical and public health discourses implicitly relate to older religious and cultural ideas and practices.
Syftet i denna essä är att förmedla och teoretisera erfarenheter av en fakultetsöverskridande introduktionskurs som riktade sig till särskilt studieovana studenter 2004–2006, samt kritiskt reflektera över olika möjliga sätt att bemöta studenter med bristande formella förkunskaper. Hur kunde studenterna på kursen ifråga ha aktiverats och initierats mer i undervisningen? Kurserfarenheten tolkas i ljuset av olika pedagogiska teorier. Överraskande var att studenterna tycktes röra sig i motsatt riktning jämfört med William Perrys kategorier för kunskapsutveckling, med ett förstärkande av instrumentella och”dualistiska” attityder. Som alternativ föreslås att didaktiken görs mindre överföringsinriktad och mer återkopplande, men utan avkall på att lärande förutsätter motstånd. Skilda förutsättningar råder emellertid på olika nivåer. Inför studieovana studenter tjänar pedagoger på att lägga undan sin forskarattityd. För att undvika kontraproduktiva effekter rymmer den föreslagna didaktiken en dialektik mellan ackommodation och assimilation inom ramen för ett närmande mellan lärarens och studenternas förståelsehorisonter. Kursplanen bör således kontinuerligt omförhandlas i takt med dess implementering.
Glasnost´och perestrojka är två av de senaste decenniernas viktigaste begrepp. I sin lexikaliska denotation är glasnost´ en ekvivalent till tyskans eller svenskans offentlighetsbegrepp. Men under ytan kommer diametralt motsatta semantiska, etymologiska, fenomenologiska, ontologiska och metafysiska förutsättningar till uttryck. I relation till svenska och västeuropeiska förhållanden fokuseras här det ryska glasnost´-begreppets metamorfoser och återverkningar på det historiska skeendet fram till Sovjetunionens fall. Vilka möjligheter och svårigheter impliceras när man försöker tala om den ryska och sovjetiska erfarenheten i termer av (västerländsk) modernitet? Vad för slags kunskap kan egentligen utvinnas ur en rysk (eller allmänt östeuropeisk) kontext med hjälp av en begreppshistorisk metod, som utarbetats i en företrädesvis västeuropeisk miljö?
Antalet självmord har totalt sett minskat i Sverige under de senaste decennierna. Men oroväckande nog är trenden omvänd bland exempelvis unga människor, där den utgör den vanligaste dödsorsaken. Humtanks Kristian Petrov diskuterar på vilket sätt humaniora kan bidra till att försöka vända denna utveckling.
En ledande ämnesföreträdare uttryckte för tiotalet år sedan att idéhistoria som akademiskt högskoleämne står på randen till nationell avveckling. Finns det fog för påståendet och hur ska den negativa trenden i så fall bemötas? I denna presentation görs en översikt av idéhistorieämnets uppkomst, förutsättningar, utveckling, status och legitimitet i ett nationellt och internationellt perspektiv. Särskilt beaktas erfarenheter från Karlstads universitet, där idéhistoria blev ett välkommet tillskott i den nationella ämnesgemenskapen i slutet av 1990-talet, men tragiskt gick i graven 2014. Är utvecklingen oåterkallelig eller kan den vändas i konstruktiv riktning, och i så fall hur?