Artikeln diskuterar, med utgångspunkt i begreppet parrhesia, så som det beskrivs av Michel Foucault, sanningslidelsen hos Sven Delblanc och hos Voltaire. Ett säskilt fokus ligger på karaktären Rouet i Delblancs roman Speranza. Delblanc angav själv att denne var "kalkerad på Voltaire".

”The Pleasurable Sinner. Epistle 23 and the Lutheran Aspects of Carl Michael Bellman’s Poetry”

(Den välbehaglige syndaren. Epistel 23 och det lutherska hos Bellman)

 Through studying Epistle no 23 in Fredman’s Epistles, this article investigates the compassionate gaze in Carl Michael Bellman’s poetry. The structure of “Fredman’s Epistle No. 23, which is a Soliloquy, when Fredman lay in front of the Creep-in Tavern, opposite the Bank Building, a summer night in the year 1769” is modelled on the complaint psalms in the biblical Book of Psalms. Like these psalms Epistle 23 consists of a large portion of complaints, descriptions of a situation of need, and cries for help, followed by a sudden and unmotivated transformation and finally expressions of thankfulness and joy. The same structure also characterizes the chore of Martin Luther’s religious thinking, as shown in his On the Freedom of a Christian (1520). In a most paradoxical way the sinner is suddenly — without any doing of his own — declared righteous and pleasurable to God, thanks to the redemptive death of Christ. While still on this Earth man is simul iustus et peccator — at the same time a sinner and completely righteous. Likewise, Bellman portrays a man that is at the same time wretched, miserable and lost — and worthy, pleasurable and loveable. And this pleasurableness has nothing to do with morals. It is all grace. With this redeeming gaze — in Luther and in Bellman — also comes an appreciation of everyday earthly and bodily life. Neither in Luther nor in Bellman is that which is worthy and holy to be found in convents or churches, but instead in living rooms, streets, and even taverns and gutters, as in Epistle 23. And the light of grace shines not only on Fredman but on Bellman’s poetic world as a whole.

Artikeln undersöker med hjälp av Werner Jeanronds teologi om hoppet Niklas Rådströms roman En Marialegend. Begreppet hopp sätts hos Rådström i motsatsställning till uppgivenhet och förtvivlan. Konsten, medmänskligheten, det späda barnet och gudstron får bli hoppets ljuspunkter i tider av krig, våld, terror och konsumism.

Genom hela sitt författarskap skildrar Sven Delblanc kärleken, medmänskligheten och kroppskontakten såsom livsviktiga, ja, såsom heliga existentiella värden som man inte får handskas slarvigt med. Delblancs romanvärld är mycket mörk. Mänsklig närhet framställs dock i romanvärlden som det blommande körsbärsträdet i den mörka skogen.

Det rådde under 1700-talet konsensus i västerlandet om att världsordningen är moralisk, så att det goda belönas och det onda straffas. Denna världsåskådning var den grund som kyrkan och samhället vilade på, och marken under 1700-talsmänniskornas fötter. Skulle man utmana och rucka på detta fundament skulle kaos hota att sippra in. Ändå gjorde Hedvig Charlotta Nordenflycht det i ett flertal dikter. Tidigare än någon annan i Sverige publicerade hon texter som ifrågasatte rådande doxa inom världsåskådningsdiskursen, och som utmanade det världsliga patriarkatet såväl som det himmelska. Med fokus på lidandets problem och det filosofiska teodicéproblemet visade hennes texter att föreställningen om en moralisk världsordning inte höll streck, och att en monistisk ontologi blir djupt problematisk, om man samtidigt vill hålla fast vid tron på en god Försyn. Hennes dikter argumenterar också med emfas för upplysning och emot dogmerna om att människan måste vänta tills hon når himlen med att få insikt i världsordningen. Nordenflycht är den första i vårt land som offentligt ger sig in i den världsbildsdiskussion som är centrum i upplysningsdiskursen och som i Europa drivs av skribenter som Bayle, Newton, Leibniz, King, Pope, von Haller, Voltaire och Hume.

Helene Blomqvist visar i denna bok hur Nordenflychts texter blir till blasfemiska mottexter mot det officiella ordet. De nyttjar grepp såsom ironi och parodi, bryter med genrekonventioner och introducerar nya textstrategier och kommunikationsmodeller, främmande för en klassicistisk estetik och ett retoriskt kommunikationssystem – subjektivism, intimitet, och inte minst emotionell laddning, av sorg och av indignation – och på detta vis kastar de skarpt kritiskt ljus över tidens brännande världsbildsfrågor. I den svenska sekulariseringsprocessen är Nordenflycht pionjären. Hennes dikter är de första litterära aktörerna i den myndiggörandeprocess som fört vårt land dit där det idag befinner sig.

This article analyses four 18th-century poems on the issues of theodicy and a moral world order, which were central to Enlightenment discourse and to figureheads such as Bayle, Leibniz, Voltaire and Hume. Theodicy was discussed in the leading countries of culture, England and France, as well as in peripheral countries like Switzerland and Sweden. The main focus is on the Swedish poet Hedvig Charlotta Nordenflycht. A comparison of Nordenflycht’s poems with those of Pope, von Haller and Voltaire makes clear that Nordenflycht actively engaged with the works of these leading figures, thus contributing to the worldview debate in the Enlightenment era.

Denna studie analyserar tre 1700-talsdikter – av Olof von Dalin, Hedvig Charlotta Nordenflycht och Carl Michael Bellman – vilka alla på olika sätt aktualiserar teodicéproblemet. Genom att lägga dessa bredvid varandra och genom att jämföra dem med perio­dens mest spridda och lästa europeiska dikter på temat, företas en undersökning av hur teodicéproblemet behandlas i svensk dikt under 1700-talet och hur detta kan sättas i relation till samhällsutvecklingen, framför allt då sekulariseringsprocessen. Hur utmanande mot det hegemoniska trossystemet är de tre svenska dikterna? Skulle de rentav kunna definieras som blasfemiska? Blasfemin studeras här såsom ett textuellt modus, framför allt karakteriserat av konfrontation med och negation av en officiell diskurs. Relationen mellan de studerade texterna och den officiella ideologins texter närgranskas därför. Studien blottlägger de litterära strategier som brukas för att utmana och sätta i fråga den rådande ideologin. Samtliga dikter visar sig vid en närmare granskning ställa traditionell kristen tro i ett mycket kritiskt ljus. Samtliga dikter är tydliga vittnesbörd om att det rör på sig i de religiösa frågorna under 1700-talet. Och teodicéproblemet är en central faktor när traditionell kristen tro, gudsbild och verklighetsuppfattning ifrågasätts. En sekulariseringsprocess har startat.

Föreställningen om att värmlänningen är trevlig, gästvänlig, go och gla är seglivad,. Värmlänningen sägs också vara humoristisk, samt extra begiven på att dikta och berätta. Artikeln undersöker ursprunget till dessa föreställningar.

Så säger en av romangestalterna i Sven Delblancs Samuelsvit ochger därmed uttryck – ett av många – åt något som skulle kunna benämnas ’vanmaktens makt’. Vanmaktens makt har också blivit titeln på denna undersökning av sekulariseringstematiken i Delblancs Samuelsvit och Änkan.

– Hur framställs och bearbetas sekulariseringen i dessa texter?

– Vilka bilder ger de av sekulariseringsprocessen och dess följder,av ett sekulariserat samhälle och en sekulariserad människa?

Dessa frågor, bland andra, diskuterar Helene Blomqvist i denna studie.Delblancs fem romaner bearbetar två livsfrågor som tycks bli på ett särskilt sätt aktualiserade genom sekulariseringen: frågan omontologin och frågan om etiken. Det handlar å ena sidan om ett teoretiskt spörsmål – om hur man kan uppfatta tillvarons grundläggande beskaffenhet – och å andra sidan om ett praktiskt – hurman bäst skall leva sitt liv i denna värld. Såväl Samuelsviten som Änkan gör upp räkningen med en gammal monistisk allsmäktig-Gud-ontologi. Teodicéproblemet visar sig vara trons stötesten: föreställningenom en allsmäktig och allgod gud kan inte fås att rimma med allt det destruktiva i tillvaron, ondskans framfart,eget och andras lidande. Romanerna gestaltar alla ett sökande efter en mer hållbar ontologisk och etisk grund. Hur skulle ett sådant alternativ kunna se ut? Detta är frågor som är helt centrala för Delblancs romaner och således också för denna undersökning.

Festskrift till professor Dag Nordmark, litteraturvetenskap Karlstads univeristet.

En värmländsk litteraturhistoria / A Literary History of Värmland aims to tell, not the literary history of the Swedish province Värmland, but a literary history of Värmland. It tells one story out of many possible stories. It does not claim to be comprehensive or exhaustive. Its main focus is on texts about Värmland – and, to a certain extent, texts in Värmland – a line of tradition in which conceptions of the province are created and passed down and in which myths are established and gradually turned into clichés and stereotypes. A central question that is put in this two-volume work is: – How has literature – taken in a wide sense – given birth to some of our conceptions of the region and of its inhabitants?

The searchlight is directed, then, towards meaning-making stories, which can be said to form a canon – texts that together shape and transform the tradition of how to conceive of Värmland. Värmland can be seen as a virgin territory of deep forests and glimmering waters. It can be Wilderness, Garden, Border-Land, the Realm of the Iron, and in modern days Depopulation Region and Trash Land. A Literary History of Värmland is also about the inhabitants of the region and their presumed regional character traits, conceived of as a specific ‘värmlandic’ disposition, nature, or temperament, which is expressed in the self-image of the inhabitants as well as in other people’s conceptions of them. How is the typical ‘Värmlandic’ person conceived of in literature? Like Löpar-Nisse (Nisse the Runner) in Fredrik August Dahlgren’s famous play Wermlänningarne (1846), like Splendid in Göran Tunström’s Juloratoriet / The Christmas Oratorio (1983) or like the lazy and work-shy Pölsa in Ulf Malmros’s Smala Sussie (2003)?

A Literary History of Värmland is first and foremost a history of literary texts, and secondly of the authors of these texts. Authors’ biographies are only of secondary importance; if the authors were born in Värmland or not, or if they ever lived there is not relevant. In this context a ‘Värmlandic’ author is an author who has written about Värmland, regardless of his or her origin or place of residence. This is an important principle, but does of course not preclude authors who have personal ties to the region. You will find that people born or living in Värmland often tend to write about Värmland. In this account, though, they are accompanied by travelers and temporary visitors, like Carl von Linné, the Danish novelist Harald Kidde and the blank verse equilibrist Göran Palm. This principle also results in attention for some authors of less renown while more famous authors are at times left outside of the account. In A Literary History of Värmland room is made for figureheads like Esaias Tegnér and Erik Gustaf Geijer, Gustaf Fröding and Selma Lagerlöf; for Göran Tunström, Bengt Berg and Lars Andersson; but also for less renowned authors like Sigge Stark (Signe Björnberg) and Gustaf Schröder. Crime fiction has its chapter, as well as children’s literature. Sometimes the border between media is crossed. The films and TV-series by Ulf Malmros have very likely contributed to the contemporary image of Värmland and its inhabitants and are therefore discussed.

A Literary History of Värmland consists mostly of textual interpretations but also makes room for shorter accounts of literary infrastructures: printing presses, publishers and libraries, the periodic press as literary arena etc.

In our days the term ‘literature’ often means novels, poems and theater plays. This was not so in the past. Literature could also be formal speeches, preaching, funeral poems and wedding poems, scientific works and so on. A classical text like Erik Gustaf Geijer’s Minnen (Memories, 1834) is neither fiction nor poetry and yet it is literature and cannot be overlooked in this context.

Värmland is often described as the promised land of poetry and stories. Literature is part of the trademark of the region and literature is where the self-image of the region is created. This is a good reason for presenting a literary history of Värmland.