Det förekommer olika former av finansieringsmodeller i samhället som alternativ till de traditionella bankernas tjänster. Samhällets kapitalförsörjning diversifieras vilket leder till att individer erhåller fler finansieringsmöjligheter genom icke-hierarkiska, dynamiska och decentraliserade nätverk. Crowdfunding är ett generellt samlingsbegrepp vilket omfattar flera finansiella aktiviteter. I allmänhet kännetecknas crowdfunding av att ett stort antal juridiska eller fysiska personer donerar eller lånar ut kapital i små summor för att exempelvis finansiera ett nytt företag, ett personligt lån eller ett projekt. Kapitalet överförs med hjälp av en internetbaserad plattform och når mottagaren omedelbart.

Person till person-lån är en finansiell aktivitet som inräknas under samlingsbegreppet crowdfunding. Person till person-lån innebär att en privat långivare lånar ut sitt eget kapital till en privat låntagare. De traditionella bankerna utelämnas vid peson till person-lån då insättning och utbetalning av kapitalet sker genom en internetbaserad låneplattform med tillgång till parternas identiteter. Låneplattformen agerar i egenskap av mellanhand och förmedlar lånet mellan parterna, sålunda är låneplattformen inte en delaktig part i låneavtalet. Person till person-lån är förenat med hög kreditrisk till följd av att transaktionen sker online utan ställda säkerheter. Även statlig insättningsgaranti saknas, vilket innebär att staten inte garanterar de pengar som sätts in hos låneplattformarna. Således ges ingen ersättning av staten om en låneplattform går i konkurs, till skillnad från sådana institut som omfattas av den statliga insättningsgarantin.[1] Emellertid lockas privatpersoner till kapitalinsättningar då en hög kreditrisk i sin tur ger en hög förväntad ekonomisk avkastning i form av ränteintäkter. Person till person-lån har utvecklats i betydande omfattning under en kort tidsperiod vilket lett till viss problematik angående definieringen av låneplattformarnas verksamhet samt vilken lagstiftning verksamheterna bör hänföras till. Något som ytterligare bidrar till osäkerheten är att det för närvarande inte finns någon ledning att hämta på EU-rättslig nivå, vilket främst beror på att frågorna inte prövats rättsligt. I Sverige återfinns inte några specifika krav för låneplattformarnas verksamheter då de är registrerade som finansiella institut hos Finansinspektionen vilket innebär att det enbart görs en prövning av ägare och ledning men inte av verksamheten i sig. Till följd av att låneplattformarna agerar som intermediärer och förmedlar lånet för långivarens räkning torde, enligt de argument som uppställs i denna uppsats, låntagaren anses vara konsument enligt vad som stadgas i konsumentkreditlagen (2010:1846) (KkrL). Det betyder att verksamheterna ska följa de tvingande bestämmelserna i KkrL i sina förhållanden gentemot låntagaren. Enligt de argument som framställs i uppsatsen kan det dock diskuteras huruvida de lagstadgade bestämmelserna i realiteten uppnås.

[1] För definition och bestämmelser kring den statliga insättningsgarantin, se lag (1995:1571) om statlig insättningsgaranti.

Today there are several forms of financing, which function as an alternative to traditional banking services. The capital supply in the society has broadened and citizens are given more funding opportunities through non-hierarchical, dynamic and decentralized networks.

Crowdfunding is a wide-ranging concept regarding alternative financing methods. Typical for crowdfunding is the fact that several people or companies each, - donate or lend a small amount of money to finance a personal loan, a project or to help finance the startup of a new business.  The capital is transferred using an internet-based platform and reaches the receiver immediately. Peer to peer lending is a specific financial model that can be included in the general concept of crowdfunding. Peer to peer lending means lending between individuals, i.e. that a private person lends its own money to another private person that is a borrower. The traditional banks are being left aside during these types of transactions. The deposit, payment and allocation of the money is instead taking place through an internet-based lending platform which has access to the parties’ identities.  The lending platform is acting as an intermediary that conveys the loan between the parties; thus, the lending platform is not involved in the loan agreement between the borrower and the lender. Peer to peer lending is associated with high credit risks and lacking state deposits, due to the fact that the communication is completed online without any guarantees. Accordingly the lender risks losing its money deposit if the borrower isn’t able to repay the loan or if the lending platform declares bankruptcy. However, individuals are attracted to make money deposits and to become lenders due to the fact that the high credit risk in turn provides an expected high economic return in the form of interest income.

Peer to peer lending has gone through a significant development during a short period of time. Because of that, there has been some problems arising regarding the definition of the lending platforms activities, as well as the forms of legislation they should adhere to. The fact that there is currently no guidance available at EU-level further contributes to the uncertainty. Since no general guidelines can be found at EU-level the member states are approaching the lending platforms activities in different ways. For example in Germany and France the lending platforms are regulated under the same rules as banks while in the UK they are regulated under the consumer law requirements. In Sweden there are no specific requirements for the lending platforms due to the fact that they are registered as financial institutions with the Financial Supervision Authority. The registration does not mean that the lending platforms are under regulatory supervision, unlike the traditional banks. As mentioned above, the lending platforms are acting as intermediaries, which convey the loan between private lenders and borrowers. According to arguments put forward in this thesis, the borrowers should, under the Consumer Credit Act (2010:1846) be considered as consumers. This means that the lending platform must comply with the mandatory provisions of the Consumer Credit Act and, that the Swedish Consumer Agency should be performing some oversight over the lending platforms. According to the arguments presented in this thesis, it can be discussed whether the statutory provisions in fact are achieved.