The purpose of this narrative study is to investigate and develop an understanding of pupils´ experiences of being diagnosed as dyslectics and their experiences of school life. The study aims to examine the following questions:

• What and how do pupils narrate about being diagnosed as dyslectics?
• What told experiences have pupils with dyslexia of their school life?
• What identity appearances do the pupils make in their narrations?

The empirical study consists of narrations of two pupils´ experiences of being diagnosed with dyslexia and being a pupil in school. Methodologically, this study is socially situated, which means that the narrations and identity appearances are constructed in the meeting between the interviewee and the interviewer and the life stories were created in a social context together with others. The analysis is focused on what and how the pupils narrate and the narrations have been compiled to life stories.

The result showed that the pupils were positive to being diagnosed, because it helped them to understand the specific difficulties and they became aware of that the difficulties are not related to intelligence. The relations to and the teachers´ attitudes, strategies for helping and understanding of their difficulties and needs were highly valued in this study.

When pupils´ experiences are described in life stories, teachers and special educators can gain an understanding for their situations and the life stories can motivate a change and form basis for decisions on further research of pupils´ reading and writing difficulties. This is especially important in special educator´s mission to create opportunities for each pupils´ learning and development. 

Syftet med denna narrativa studie är att undersöka och skapa förståelse för elevers erfarenheter av att dels få diagnosen dyslexi, dels av dessa elevers erfarenheter av skolvardagen. Studien ämnar besvara följande frågeställningar:

• Vad och hur berättar elever om att få diagnosen dyslexi?
• Vilka berättade erfarenheter har elever med diagnosen dyslexi av sin skolvardag?
• Vilka identitetsframträdanden gör eleverna i sina berättelser?

Det empiriska underlaget bestod av intervjusamtal med två elever. De intervjuades två gånger var och eleverna gavs möjlighet att berätta om sina erfarenheter av att diagnosticeras med dyslexi och sina erfarenheter av skolvardagen. Metodologiskt är studien socialt situerad, vilket innebär att berättelserna och identitetsframträdandena uppstod i mötet mellan intervjuaren och den som intervjuas och att livsberättelserna skapades i ett socialt sammanhang tillsammans med andra. Analysen fokuserade på vad och hur eleverna berättade om att få dyslexi, vilka berättade erfarenheter de har av skolvardagen samt vilka identitetsframträdanden de gör i sina berättelser. 

Resultatet visade att eleverna var positivt inställda till att utredas och diagnosticeras, eftersom de fick förståelse för sina svårigheter och insikt i att dessa inte är relaterade till begåvning. Stor betydelse tillskrevs relationen till läraren och lärarens attityd, strategier för att hjälpa samt lärarens förståelse för deras svårigheter och behov. Därför kan diagnosticeringar aldrig stå ensamma som förklaringar och lösningar till elevers svårigheter.  

När elevers erfarenheter uttrycks i livsberättelser, kan lärare och speciallärare få förståelse för elevernas situation och livsberättelserna kan motivera förändring och utveckling samt utgöra underlag inför beslut om fördjupad utredning av elevers läs- och skrivsvårigheter. Detta är särskilt viktigt i speciallärarens uppdrag att skapa förutsättningar för varje elevs lärande och utveckling.