Prokrastinering innebär att individen trots medvetenhet om negativa konsekvenser skjuter upp en handling. Den bidrar till stress, färre hälsofrämjade beteenden och sämre prestation. Demografiska faktorer och pågående utbildning påverkar sannolikheten för prokrastinering. Relationen mellan stress och prokrastinering behöver utforskas, speciellt hur interventioner riktade mot stress påverkar fenomenet. En longitudinell interventionsstudie med upprepad mätning undersökte effekten av ett KBT-baserat stresshanteringsprogram (KBSP) på prokrastinering och interaktionseffekter med stress. Stickprovet togs ur populationen sjuksköterskestudenter vid ett högre lärosäte i en medelstor svensk stad. Interventionsgruppen var 28 deltagare, varav 3 män. De mättes två gånger med tio veckors intervall. Bortfallsgruppen (21 deltagare) uppföljdes. Kontrollgruppens 44 deltagare (varav 3 män) mättes en gång. Ingen signifikant skillnad fanns mellangruppernas prokrastinering före interventionen.Flera signifikanta resultat erhölls, följande avser interventionsgruppen. Ett beroende t-test visade på signifikant skillnad mellan prokrastinering före och efter interventionen. En stark positiv bivariat korrelation fanns mellan stress och prokrastinering vid T1. Prokrastinering predicerade stress vid T1 och T2. Resultatet indikerade att 26.1 % respektive 31.7 % av variansen i stress kunde förklaras utifrån prokrastinering. Resultatet talar för att prokrastinering kan förändras och att KBT-baserade metoder för stress skulle kunna ha komponenter som påverkar. Slutsatserna gäller främst studenter och begränsas av att de bygger på självskattningar. Vidare longitudinell forskning med fler mätmetoder behövs.

Procrastination isintentionally postponing an action, despite of the potentially negative consequences. It contributes to stress, fewer health promoting behaviors and poorer performance. Demographic factors and ongoing academic education affects the probability for procrastination. The relationship between stress and procrastination needs to be studied, especially how interventions aimed at stress affects the phenomenon. A longitudinal intervention study with repeated measurements investigated the effect of CBT-based stress management program (CBSM) on procrastination and interaction effects with stress. The sample was nursing students at a Swedish university. The intervention group was 28 participants including 3 men. They were measured twice with a ten week interval. A follow-up was conducted on the dropout (21 participants). The control group's 44 participants (including 3 men) were measured once. No significant difference was found between groups in procrastination before the intervention. Several significant results was obtained, the following refers to the intervention group. A dependent t-test showed significant difference between procrastination before and after the intervention. A strong positive bivariate correlation was found between stress and procrastination at T1. Procrastination predicted stress at T1 and T2. The results indicated that 26.1% and 31.7% of the variance in stress could be explained by procrastination. The results indicate that procrastination is susceptible to change and that CBT-based methods for stress management might have components that affects it. The conclusions apply mainly to students and is limited by self-assessments as reserch method. Further longitudinal research with more measurements are needed.