Det finns flera olika överenskommelser som länder kan använda sig av för att de ska kunna skicka en begäran om informationsutbyte till ett annat land. OECD och EU är stora aktörer på området som utvecklar sådana överenskommelser. OECD har utvecklat modellavtal för dubbelbeskattning där artikel 26 omfattar informationsutbyte. Organisationen har också utvecklat ett informationsutbytesavtal som kan användas med före detta skatteparadis och en konvention som gäller de stater som ansluter sig till den. EU har framställt ett direktiv om informationsutbyte som alla medlemsstater ska införliva i sin nationella lagstiftning.

Syftet med uppsatsen är att förklara de likheter och skillnader som finns i innehållet i de lagar och avtal som styr det svenska informationsutbytet inom det direkta beskattningsområdet.

Det finns många skillnader mellan de lagar och avtal som möjliggör informationsutbyte, men också en hel del likheter. Många av lagarna och avtalen genomsyras av en ömsesidighet. Det innebär att ett land inte kan kräva information från ett annat land om inte informationen är tillåten att framförskaffa i det begärande landet. Det innebär vidare också att ett land inte kan kräva information om inte det andra landet kan begära samma sort information från det begärande landet. Principen om ömsesidighet är därmed en viktig princip för att upprätthålla ett rättssäkert informationsutbyte.