Föreliggande arbete inriktar sig på kommunikation mellan sångare och medmusiker i ensemblesammanhang utifrån det multimodala och designteoretiska perspektivets syn på kommunikation och lärandeförutsättningar. Med hjälp av videoobservationer av min egen kommunikation i en ensemble på högskolenivå har jag analyserat fram vilka olika semiotiska resurser som används samt intentionerna bakom dem. Resultatet visar att kommunikationen ensemblemedlemmarna emellan tillkommer först efter en tid in i lärandeprocessen och att det, för egen del, är sången som verkar som den främsta kommunikatören i det här sammanhanget.  Dynamik, tydlighet och lekfullhet skvallrar om säkerhet eller osäkerhet i form och melodi samt fungerar som en vägledning om var jag befinner mig i lärandeprocessen. I diskussionen tar jag bland annat upp hur den första ensemblelektionen byggs upp i enighet med det multimodala perspektivets syn på bra lärandeförutsättningar samt vad kroppsspråk har för betydelse för kommunikation i ensemblesammanhang. 

The study focuses on how singers communicate with their fellow musicians in music ensembles considering the multimodal perspective of communication and learning conditions. With the help of video recordings of my own communication within an ensemble I have analysed which semiotic resources that are used and my underlying intentions with them. The result shows that the communication between the group members first are established after a while into the learning process and that the singing part shows to be the prime communicator for me in this case where dynamic, articulating and playfulness indicate security or insecurity about the form of the song and the melody. It also works as a guide to where I am at in the learning process. In the chapter on discussion I present, among other things, how the first ensemble lesson is created due to the multimodal perspective on favourable learning conditions and also the importance of body language for favourable communication in music ensembles.