Den här uppsatsen handlar om viseringsrätten i Sverige. I uppsatsen beskrivs viseringsförfarandet med fokus på avslag på viseringsansökningar då det föreligger rimliga tvivel avseende sökandes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan den sökta viseringen löper ut. Utöver det behandlas överklagandeförfarandet och brister i överklagandeprocessen analyseras. Rättsfall har pekat på att viss problematik föreligger vid bedömningen och utfärdande av viseringsansökningar.

Vissa tredjelandsmedborgare har en skyldighet att inneha en visering för att kunna besöka Sverige. Visering är ett tillstånd att resa inom Schengenområdet och vistas där under en viss tid. Viseringsprocessen måste ske i enlighet med reglerna i Viseringskodexen. I uppsatsen beskrivs den relevanta regleringen kring viseringsförfarandet ur ett teoretiskt perspektiv. Uppsatsen handlar till stor del om artikel 32.1 b där det regleras att avslag på viseringsansökan får göras då det föreligger rimliga tvivel avseende sökandes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan den sökta viseringen löper ut. Stor vikt läggs även på artikel 21.1 där det regleras om kontroll av inresevillkoren och riskbedömningen som måste göras innan varje viseringsbeslut ska fattas.

Målet med den införda Viseringskodexen är att skapa en gemensam viseringspolitik och underlätta lagligt resande samt bekämpa olaglig invandring. Syftet med uppsatsen var att lyfta fram problematiken som ändå kan uppstå med viseringsrätten i Sverige. I uppsatsen fastställs i första hand den legala ramen kring viseringar för att belysa gällande rätt och därtill beskrivs myndigheterna som är involverade i viseringprocessen. I uppsatsen görs en undersökning av ett antal rättsfall för att se hur artikel 21 och 32 i Viseringskodexen tolkas och tillämpas av rättstillämparen i praktiken. I undersökningen framställs de omständigheter som lett till att avslag gjorts på grund av att det förelåg ”rimliga tvivel”. Därutöver framställs även de omständigheter som lett till att en visering har beviljats. Bedömningen är komplicerad i och med att det är svårt att fastställa sökandes avsikt samt att det finns få vägledande rättskällor att utgå ifrån. Av viktig betydelse är därför EU-domstolens förhandsavgörande för att bedöma hur artiklarna 21.1 och 32.1 b i Viseringskodexen ska tolkas och tillämpas. I uppsatsen framställs ett mål från EU-domstolen där ett förhandsavgörande begärdes för att tolka begreppet ”rimliga tvivel” och vad som ska beaktas vid riskbedömningen. Det finns enbart ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende tolkning av artiklarna 21.1 och 32.1 b i Viseringskodexen. Uppsatsens analys görs vidare utifrån det teoretiska och praktiska material som har lyfts fram i uppsatsen. Analysen fokuserar på problematiken som har upptäckts med Viseringskodexen och överklagandeförfarandet.

 Slutsatsen är att myndigheterna har stort tolkningsutrymme avseende artikel 21.1 och 32.1 b i Viseringskodexen. Syftet att underlätta lagligt resande i enlighet med Viseringskodexens målsättning har ännu inte uppnåtts. Problematiken som lyfts fram föranleder att översyn av bestämmelserna i Viseringskodexen bör ske på EU-nivå. Även den nya regleringen av möjligheten att överklaga viseringsbeslut anses vara bristfällig. Långa handläggningstider leder till att sökande hamnar i osäkerhet i väntan på beslut.