Enligt Standish Group är det endast cirka 35 % av alla systemutvecklingsprojekt som avslutas på ett lyckat sätt när det gäller tid, budget och resurser. Inom systemutveckling är fastprisprojekt, där systemets kostnad är förbestämd, allt mer populärt. Dynamic Systems Development Method (DSDM) är en modell för utveckling som fokuserar på fasta resurser och tid med funktionalitet som den flexibla variabeln. Syftet med den här uppsatsen är att se om man kan driva fastprisprojekt med en modell som DSDM på ett sätt som gör det till en bra lösning för både beställare och leverantör.

Min slutsats är att det största problemet med DSDM är att få beställaren att godkänna den som projektmodell. Ett annat stort problem är att många projekt med DSDM blir stressiga eftersom tiden är fast. Flexibiliteten med funktionaliteten räcker med andra ord inte till. Önskvärda förbättringar inom DSDM är att ge mer underlag för hur man skall få en ny beställare att godkänna modellen. Dessutom att tillhandahålla guidelines för hur man kan hantera ett projekt med många och detaljerade krav. En annan viktig faktor som måste förbättras är hur man får projekt med DSDM att bli mindre stressiga.

DSDM är en modell som uppskattas av dem som har erfarenhet av den och som anses resultera i lyckade projekt, för både beställare och leverantör. Mina slutsatser är därför att DSDM kan fungera bra men att det ställer höga krav på projektet. Både beställare och leverantör måste vara engagerade. Beställaren måste kunna prioritera sina krav och räkna med att en del funktionalitet inte kommer med. Dessutom måste det finnas stor användarinvolvering och projektgruppen måste ha beslutsmandat.