This independent project is about child poverty from a preschool teacher perspective. The aim of the study is to examine how a team of preschool teachers converse about the concept of child poverty, and how they discuss their professional role, in relation to children who live in economic vulnerability. Questions of the study are: What image of the concept of child poverty appears in the preschool teachers’ conversations? How do the preschool teachers regard their room for manoeuvre and their social responsibility, in relation to children who live in economical vulnerability? The results of the study were gathered through the method of focus group and the results processed through a qualitative content analysis. Conclusions show that the representation of child poverty that appears in the preschool teachers’ conversation, indicates that it is an invisible phenomenon that is hard to define, and that it strongly connects to expected feelings of shame among children and parents. This representation is setting the frame of how the preschool teachers regard their room for manoeuvre and their social responsibility. Foremost they express difficulties in supporting the economically vulnerable children and their families in a way that is non demonstrative and in the same time retains a relation of confidence to the parents.

Detta examensarbete handlar om barnfattigdom ur ett förskollärarperspektiv. Syftet för studien är att undersöka hur ett arbetslag av förskollärare samtalar om begreppet barnfattigdom, och hur de diskuterar sin professionella roll, i relation till barn som lever i ekonomisk utsatthet. Studiens frågeställningar är: Vilken bild av begreppet barnfattigdom framträder i förskollärarnas samtal? Hur ser förskollärarna på sitt handlingsutrymme och sociala ansvar, i relation till barn som lever i ekonomisk utsatthet? Studiens resultat samlades in genom metoden fokusgrupp, och resultatet bearbetades genom en kvalitativ innehållsanalys. Slutsatserna visar att den bild av barnfattigdom, som framträder i förskollärarnas samtal, indikerar att det är ett svårdefinierat och osynligt fenomen, som starkt kopplas till förväntade skamkänslor hos barn och föräldrar. Denna bild sätter sedan ramarna för hur förskollärarna ser på sitt handlingsutrymme och sociala ansvar. Framförallt uttrycker de en svårighet i att kunna stödja de ekonomiskt utsatta barnen och deras familjer på ett sätt, som inte är utpekande och som samtidigt bevarar en förtroendefull relation till föräldrarna.