2009 kom det en regeringsrättsdom som innebar en praxisförändring vid handläggning av personlig assistans. Domen innebär en mer restriktiv hållning till matsituationen som grundläggande behov vid beslut om rätten till personlig assistans. Praxisförändringen medförde att fler personer än tidigare förlorade sin rätt till assistansersättning enligt lagen om assistansersättning (SFS 1993:389) (LASS) och blev istället hänvisade till den kommunala hjälpapparaten. Syftet med enkätundersökningen var att kartlägga hur svenska kommuner och stadsdelsförvaltningar hanterar praxisförändringen.

Denna uppsats baseras på en kvantitativ enkätundersökning. Undersökningen genomfördes med ett webbaserat enkätprogram. Enkäten skickades till en LSS-handläggare i varje svensk kommun.

Det är vanligare att stora kommuner har en plan för att möta praxisförändringen. Det finns regionala skillnader främst mellan vilka insatser som man får om man kommer under tjugo timmar grundläggande behov och därmed inte har rätt till assistansersättning enligt LASS. Bor man i Norrland är det något vanligare att man får hemtjänst än om man bor i södra Sverige. Det är även vanligare med hemtjänst som insats om man bor i en vänsterstyrd kommun.

De kommuner som anser att praxisförändringen medför högre kostnader för brukaren är ofta de kommuner som i högre grad använder sig av hemtjänst istället för kommunalt finansierad personlig assistans.  Det finns även skillnader i hur många timmar grundläggande behov som en brukare anses behöva komma upp i för att vara berättigad personlig assistans finansierad av kommunen. Kommunernas bedömning skiljer sig angående om man får behålla sina assistenter efter att ha blivit av med ersättningen från LASS. En tredjedel anger att det är ovanligt eller omöjligt att en brukare kan behålla sina assistenter. I kommuner med vänsterstyre är det vanligare att rätten att behålla sin personal är en självklarhet.

In the year 2009, a verdict from the Supreme administrative court concerning personal assistance came into being. The verdict contributed to a more restrictive attitude concerning the food situation as a basic need in decisions concerning the right to personal assistance. The verdict resulted in more people than before lost their right to assistance according to lagen om assistansersättning (SFS 1993:389) (LASS), and had to use the help offered from the municipality. This survey’s aim is to investigate how Swedish municipalities and municipal district administrations handle the outcomes of the change in praxis. 

This essay is based on a quantitative survey. The enquiry was carried out using a web based survey program. The survey was sent to one official working with LSS-handling in each Swedish municipality.

It is more common that big municipalities have a plan for the change in praxis. Further more, our results have shown that there are regional differences. The differences are mostly shown in what type of interventions that are offered to the people who do not reach the twenty hours limit for their basic needs, and therefore do not have the right to assistance allowance according to LASS. It is more common to be offered home care services in Norrland than it is in southern Sweden. Municipalities with a left wing government also seem to offer home care services to a greater extent.

Municipalities who claim that the change in praxis contribute to greater costs for the user more often use home care services instead of municipally financed assistance services. There are also differences in how many hours of basic needs the user needs to be calculated for in order to qualify for personal assistance offered by the municipality. The municipalities assess differently concerning the right to keep the personal assistants when the allowance from LASS is lost. One third claims that it is unusual or impossible to keep the assistants. It is more common that keeping the assistants is given and obvious in municipalities ruled by a left wing government.