Detta bokkapitel kartlägger skådespelerskan Emilie Högqvists (1812–1846) tid i Rom under ett drygt halvår 1842–1843, samt undersöker hennes själviscensättning. Källorna är främst hennes brev, dagbok samt det minnesalbum som hon skapade på resan. Utgångspunkten är tesen att Högqvist i det empiriska materialet iscensätter sig som känslosam, lättrörd och blygsam, allt i samklang med romantikens kvinnoideal. Jag hävdar att Högqvist under resan omvandlade sin femininitet från en visserligen populär, men skandaliserad skådespelerska och kokett kurtisan till en bildad prästinna i den kvinnliga känslighetskulten.