Stjärnskådespelarna på Kungliga Dramatiska teatern, Gustaf Fredrikson och Ellen Hartman, var under största delen av Strindbergs liv prominenta och mäktiga personer i Sveriges kulturliv som Strindberg var tvungen att förhålla sig till, något som han hade vissa besvär med. Denna essä tittar därför närmare på Strindbergs relation till dessa två skådespelare, bland annat utifrån hur han inspirerades av dem, irriterade sig på dem, allmänt föraktade dem och var avundsjuk på dem.

The star actors at the Royal Dramatic Theatre, Gustaf Fredrikson and Ellen Hartman, were for most of Strindberg's life prominent and powerful figures in Sweden's cultural life with whom Strindberg had to relate, something he had some problems with. This essay therefore takes a closer look at Strindberg's relationship with these two actors, including how he was inspired by them, irritated by them, generally despised them and envied them.