Artikel 8 Europakonventionen och 2 kap. 6 § RF uppställer ett skydd för den personliga integriteten. En inskränkning av denna skyddade rättighet kräver att ett antal strikta krav uppfylls. Till följd av att den brottsliga verksamheten i samhället har utvecklats och dödligt våld har ökat har frågan om ett utökat tillämpningsområde för preventiva tvångsmedel väckts. Möjligheten att använda preventiva tvångsmedel har sedan länge funnits för inom Säkerhetspolisens verksamhetsområde. Nu anser de brottsbekämpande myndigheterna på grund av den kritiska situationen med kriminella nätverk och dödligt skjutvapenvåld att de behöver fler verktyg för att förhindra denna brottslighet. Tillämpandet av preventiva tvångsmedel innebär att sådana tvångsmedel, som i hög grad är integritetsinskränkande, får används utanför en förundersökning. Efter att frågan utreddes antog lagstiftaren en revidering av preventivlagen som gör det möjligt att tillämpa preventiva tvångsmedel även på Polismyndigheten och Tullverkets verksamhetsområde. 

Denna uppsats syftar å att utreda om de avvägande och motiveringar som framkommer i förarbetena för det nya lagrummet uppfyller de kraven som ställs på en integritetskränkande lagstiftning. All typ av tvångsmedelsanvändning innebär nämligen att den personliga integriteten inskränks. Därav är det av stor vikt att en sådan inskränkande lag tar hänsyn till skyddet som finns i artikel 8 Europakonventionen och 2 kap. 6 § RF.

I uppsatsen görs en grundlig genomgång av både skyddet av som de två reglerna uppbär samt i vilka fall skyddet faktiskt får inskränkas. Vidare görs en noggrann genomgång av den nya paragrafen i preventivlagen och dess rekvisit. För att kunna bedöma om lagen uppfyller de krav som ställs på en integritetskränkande lag redogörs även för alla de avvägandena som gjorts för varje rekvisit inom själva lagrummet samt avväganden för som ska att påvisa att det är talan om en legitim inskränkning.

I uppsatsens två sista kapitel, som behandlar alla avväganden, visar det sig att den nya preventivlagen är befäst med en rad problem. Ett exempel är rekvisitet ”organisation eller grupp”, min uppfattning av rekvisitet är att det omfattar långt fler personer än vad som kan anses acceptabelt av en sådan lag. Det är svårt att förutse vem som innefattas och i förarbetena görs uttalande som jag anser kan uppfattas som att det lämnas utrymme för skönsmässiga bedömningar. Min slutsats i uppsatsen är, baserat på de brister som framkommer, är att det nya lagrummet inte är uppbyggt på ett sätt som kan anses acceptabelt för en fri- och rättighetsinskränkande lagstiftning. Jag är av uppfattningen att värdet av den personliga integriteten har sjunkit för att ge plats åt brottsbekämpningen och det tas ingen hänsyn till att de två intressena är samhöriga och inte motstående.