Historia underifrån har sedan 1970-talet setts som en nödvändig perspektivförflyttning för att i högre grad synliggöra vanliga människor. Genom socialhistoriska, genushistoriska, arbetarhistoriska och koloniala perspektiv har marginaliserade grupper erhållit en allt viktigare plats, ofta till och med huvudrollen, i vår tids historieskrivning.1 Mikrohistoria, lokalhistoria, hembygdsforskning och släktforskning handlar till betydande delar också om historia underifrån.2 När nya historiografiska inriktningar gör sig gällande möts de ofta av viss konservativ kritik och skepsis, som brukar avta allteftersom åren går. Numer är vi många som vill placera den lilla människan i de stora perspektiven.