I februari 2023 meddelades den omtalade snippadomen. Domen har i svensk rätt bidragit till diskussion om materiell processledning i brottmål. Uppsatsens syfte är att utreda rättens ansvar att bedriva materiell processledning i förhållande till ord och begrepp samt alternativa brottsrubriceringar inom ramen för gärningsbeskrivningar och utsagor, hur materiell processledning förhåller sig till rättssäkerhetsaspektersamt rättens skyldighet att bedriva materiell processledning när barn är målsägande. Den rättsdogmatiska metoden används för att undersöka gällande rätt på ämnesområdet.

Nuvarande reglering av materiell processledning trädde i kraft den 1 januari 1988. Materiell processledning i brottmål innebär att rätten ska tillse att varje mål blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet samt att rätten ska vidta frågor och påpekanden för att avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i uttalanden enligt 46 kap. 4 § andra stycket RB. Regleringen av materiell processledning har sin grund i det ackusatoriska förfarandet samt bland annat officialprincipen, muntlighetsprincipen, omedelbarhetsprincipen och koncentrationsprincipen.

Utgångspunkten är att materiell processledning får utveckla sig i den praktiska tillämpningen. Emellertid råder delade meningar om hur rätten bör tillämpa processledningsreglerna. I förarbeten till materiell processledning har både fördelar och nackdelar med förfarandet lyfts fram. Det har ansetts betänkligt att rätten ska bedriva processledning till förmån för åklagaren i stället förden tilltalade. Samtidigt anses processledning bidra till materiellt riktiga avgöranden och en effektiv rättsprocess.

Efter studie av den första frågeställningen är slutsatsen att rätten ska bedriva materiell processledning för att utreda oklara ord och begrepp i gärningsbeskrivningar och utsagor. Denna slutsats har bland annat sin grund i att rätten ska bidra till att mål blir utredda efter dess beskaffenhet, att rätten inte ska döma utanför processens ram, att det ska råda en samstämmig uppfattning om processmaterialet samt för att minska antalet överklaganden. Vidare föranleder principen om jura novit curia slutsatsen att rätten får döma till ansvar för en alternativ brottsrubricering som inte åberopats. I de situationer rätten bedömer att det finns utrymme att döma den tilltalade för en gärning som inte åberopats, som likväl ryms i gärningsbeskrivningen, talar skäl i förarbeten, doktrin och praxis för att rätten bör bedriva materiell processledning. Följaktligen ska parterna få möjlighet att yttra sig över den rubriceringsom rätten avser att tillämpa.

Analysen av den andra frågeställningen leder till slutsatsen att det är svårt att bedöma huruvida materiell processledning uppfyller rättssäkerhetskraven. Resultatet varierar beroende på vilket perspektiv av rättssäkerhetsbegreppet som intas och vilken författares uppfattning av begreppet som studeras. Utifrån den formella rättssäkerheten kan det anses vanskligt att bedöma huruvida materiell processledning uppfyller rättssäkerhetskravet. Visserligen kan materiell processledning bidra till förutsebarhet av rättens agerande samtidigt som tillämpningen av regleringen inte är förutsebar. Med hänsyn till den materiella rättssäkerheten är det svårt att bedöma huruvida beslut är förutsebara och etiskt godtagbara i varje enskilt fall. För att rättens åsidosättande av regleringen ska anses rättssäkert fordras att beslutet är motiverat utifrån etiska aspekter.

Den tredje frågeställningen föranleder slutsatsen att rätten har ett mer långtgående ansvar att bedriva materiell processledning vid utsagor från barn som är målsägande. Denna slutsats vilar bland annat i uppfattningen att barn har begränsade förmågor att uttrycka sig. Följaktligen bör rätten fråga barnet vilken innebörd den placerar i ord och begrepp i sin utsaga för att uppnå materiellt riktiga domar. Emellertid ger processuella skäl, såsom koncentrationsprincipen, uttryck för att materiell processledning av barnförhör kan leda till mindre effektiva förfaranden. Vid bedömningen om rätten bör bedriva materiell processledning gentemot ett barns utsaga fordras att en bedömning vidtas i det enskilda fallet. Med anledning av barns upplevda obehag kan det inte i alla situationer anses lämpligt med mer långtgående processledning. Potentiella nackdelar måste vägas mot de fördelar som följer av processledning tillsammans med hänsyn till barnets bästa.

Den gemensamma slutsatsen är att rättens skyldighet att bedriva materiell processledning i flera situationer är mer vidsträckt än den som utövas i praktiken. Denna uppfattning har sin grund i rättens ansvar att utreda målet efter vad dess beskaffenhet kräver och i förhållande till rättssäkerhetsaspekter. Ur ett de lege ferenda perspektiv bör exempelvis domare och företrädare i rätten utbildas för att uppnå enhetlig rättstillämpning, ett effektivt förfarande samt för att upprätthålla domstolens anseende av opartiskhet. En särskild reglering bör även föreskrivas vid materiell processledning i brottmål när barn är målsägande för att uppnå materiellt riktiga avgöranden och för att tillgodosebarns särskilda behov och rättigheter.