Unga lagöverträdare har sedan lång tid tillbaka särbehandlats i straffrättsligt hänseende. Genom särbehandlingen åtnjuter unga lagöverträdare en lindrigare bedömning vid påföljdsbestämningen jämfört med vuxna lagöverträdare, detta genom den s.k. ungdomsreduktionen som regleras i 29 kap. 7 § BrB. 

Ungdomsreduktionens vara eller icke-vara är en fråga som varit uppe för diskussion, och föremål för utredning, ett flertal gånger. På grund av den ökade organiserade brottsligheten och gängproblematiken i Sverige beslutade regeringen år 2017 att tillsätta en särskild utredare med uppgift att föreslå ändringar rörande särbehandlingen av unga myndiga lagöverträdare i åldersgruppen 18-20 år. Den dåvarande regeringen menade att den ordning som gällde innebar att det vid påföljdsbestämningen i alltför hög grad togs hänsyn till en lagöverträdares ålder på bekostnad av brottslighetens allvar. Ett av reformens syften var således att göra regleringen mer förenligt med proportionalitetsprincipen då lagöverträdare i åldersgruppen 18-20 år till följd av reformen skulle påföras strängare och därmed enligt regeringen mer proportionerliga påföljder. Proportionalitetsprincipen bygger kortfattat på idén om att den som gjort sig skyldig till ett brott ska få en påföljd som står i rimlig proportion till det begångna brottets allvar. En tilltalad ska med beaktande av proportionalitetsprincipen straffas efter vad individen förtjänar med hänsyn taget till brottets förkastlighet och individens klandervärdhet. Trots att massiv kritik riktades mot att lagförslaget stred mot den befintliga neurologiska, psykologiska och kriminologiska forskning som fanns på området, avskaffades den då gällande ungdomsreduktionen för åldersgruppen 18-20 år vid allvarlig brottslighet den 2 januari 2022. 

Då lagändringen uttryckligen eftersträvade större förenlighet med proportionalitetsprincipen är uppsatsens huvudsakliga syfte att utreda huruvida reformen kan anses bidra till ett ökat eller minskat genomslag för principen. För att uppnå det i uppsatsen uppställda syftet har uppsatsen författats utifrån rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod. 

I uppsatsens deskriptiva del presenteras bl.a. en övergripande redogörelse över det svenska påföljdssystemet, proportionalitetsprincipens grunder, de skäl och motiv som främst sägs ligga till grund för särbehandlingen av unga lagöverträdare, det utredningsarbete som legat till grund för reformen samt avslutningsvis utformningen och innebörden av bestämmelsen kring ungdomsreduktionen före och efter reformen. 

I uppsatsens avslutande kapitel utreds och diskuteras lagändringen och dess bakomliggande skäl och motiv utifrån tankar om proportionalitet i förhållande till brottets förkastlighet, en individs klandervärdhet, straffets stränghet och samhälleliga konventioner. I uppsatsen konstateras att lagändringen sammantaget inte bidrar till ett ökat genomslag för proportionalitetsprincipen, utan snarare till det motsatta. Resultatet av lagändringen är enligt min mening en orättvis reglering med hänsyn till en ung lagöverträdares förtjänst.