As soon as the school realise that a student has special needs, they must make an Individual educational plan (IEP). When the IEP is made both child and parents should participate according to Swedish educational law and United Nations Convention on the Rights of the Child. This participation should, among other things, include the opportunity for the child to describe its own needs, plausible interventions and evaluate the support it has been given. 

The purpose of this study has been to investigate more closely the perceived feeling of parents that they and their children were made involved in the creation of the IEP. 

As a theoretical basis and starting point for analysis, Shier's and Hart's participation models have been used, supplemented with Lundy's participation model. Concepts from Foucault's theory of power and Bourdieu's theories of capital have been used as a complement. The design of the study was a qualitative interview study with a phenomenological focus where the focus was on the informants' own experience. Based on this, a thematic analysis was carried out.

The themes that emerged were an experience of communication but not of participation, that the IEP is seen as a document that does not reflect reality, that the children´s participation is extremely deficient and that the parents are used as mouthpieces for the child. In the majority of the interviews, it emerged that the child was not asked at all about its opinion regarding its needs and the interventions it was offered. 

This study was limited to the parents´ experience of their and their children´s participation in the establishment and evaluation of the IEP. Future studies could explore other perspectives on the phenomenon, such as the school´s or the child´s own perspective. However, after seeing how the results of the study reflect the shortcomings demonstrated by several years of studies in the field, future research should instead focus on how the school can practically increase participation and create a culture that values children´s participation highly and sets this as a priority. 

Så snart skolan uppmärksammar behov av särskilt stöd ska ett åtgärdsprogram upprättas. I upprättandet av åtgärdsprogrammet ska barn och föräldrar göras delaktiga, både utifrån Skollagen och Barnkonventionen. Delaktigheten ska bestå i att barnet bland annat ges möjlighet att själv beskriva sina svårigheter, tänkbara åtgärder och får utvärdera insatser. 

Syftet med denna studie har varit att närmare undersöka den upplevda känslan hos föräldrar av att de och deras barn gjorts delaktiga vid framställandet av åtgärdsprogrammet. 

Som teoretisk grund och utgångspunkt för analys har använts Shiers och Harts delaktighetsmodeller som kompletterats med Lundys delaktighetsmodell. Begrepp från Foucaults maktteori och Bourdieus teorier om kapital har använts som ett komplement. Studiens design var en kvalitativ intervjustudie med fenomenologisk inriktning där fokus var på informanternas egen upplevelse. Utifrån detta genomfördes en tematisk analys.

De teman som framkom var en upplevelse av kommunikation men inte av delaktighet, att åtgärdsprogrammet ses som ett dokument som inte speglar verkligheten, att barnens delaktighet är ytterst bristfällig och att föräldrarna används som språkrör för barnet. I majoriteten av intervjuerna framkom att barnet inte överhuvudtaget tillfrågats om sin åsikt kring sina behov och de insatser det erbjudits.

Denna studie begränsades till föräldrarnas upplevelse av deras och deras barns delaktighet i upprättandet och utvärderingen av åtgärdsprogrammet. Framtida studier skulle kunna utforska andra perspektiv på fenomenet, som skolans eller barnets eget perspektiv. Efter att ha sett hur studiens resultat speglar de brister flera års studier inom området påvisat så bör dock framtida studier i stället fokusera på hur skolan praktiskt ska öka delaktigheten och skapa en kultur som värderar barns delaktighet högt och sätter detta som en prioritet.