Möjligheten att göra avdrag för ränteutgifter var ursprungligen tänkt för att stimulera finansieringen av externa lån, som i sin tur skulle leda till en ökad investeringstakt. Baksidan av ränteavdrag var en urholkning av soliditeten i samhället samt att koncerner började använda räntesnurror, där ränteavdrag utnyttjades i ett land med hög beskattning för att överföra vinst till ett land med lägre beskattning. Fenomenet att koncerner använde sig av räntesnurror samtidigt som Industrivärlden friades av HFD i två mål rörande räntesnurror gjorde att lagstiftarna såg ett behov av regler för att förhindra räntesnurror. År 2009 var regelverket mot räntesnurror redo och de riktade ränteavdragsreglerna infördes. De riktade reglerna innebar att ränteutgifter för skulder inom en intressegemenskap medgavs ränteavdrag endast under vissa förutsättningar, 24 kap. 18 § första stycketIL. Syftet med denna uppsats var att utreda hur de riktade ränteavdragsreglerna påverkade och påverkar koherensen i skattelagstiftningen.  Eftersom de riktade ränteavdragsreglerna pekade ut specifika situationer väcktedet två frågor. Den första frågan handlade om det var förenligt med EU-rätten i de situationer, där lån upprättades för koncernbolag i Sverige till andra koncernbolag i EU. Den andra frågan rörde de riktade ränteavdragsreglernas rättssäkerhet,eftersom de riktade reglerna använde vaga begrepp som affärsmässighet och skatteförmån, som skulle kvantifieras för att en bedömning kunde genomföras. För att besvara frågeställningarna användes den rättsdogmatiska metoden. Slutsatsen blev att de riktade ränteavdragsreglerna dels stred mot EU-rätt, dels skapade de en osäkerhet genom vaga begrepp och tolkningar, vilket inte kunde ses som förenligt med rättssäkerheten.