Barn i migrationsärenden är en särskilt utsatt grupp som saknar möjlighet att påverka sin egen livssituation. På grund av deras utsatta position infördes en portalbestämmelse om barnets bästa i 1 kap. 10 § utlänningslagen. Barnets bästa stadgas även i artikel 3 i barnkonventionen och medför ett krav på att beakta och bedöma barnets bästa vid alla beslut som rör barn. Någon exakt definition av barnets bästa saknas däremot i den internationella och nationella rätten. Dess närmare innebörd får i stället avgöras av rättstillämparen i varje enskilt fall. Barnets bästa utgör däremot ingen egen grund för uppehållstillstånd utan innebär ett krav på att en intresseavvägning görs där proportionaliteten av att neka uppehållstillstånd bedöms. Utöver principen om barnet bästa kan även artikel 8 i Europakonventionen aktualiseras i migrationsärenden som rör barn. I artikeln stadgas att var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv. I likhet med principen om barnets bästa får rätten till privatliv och familjeliv inskränkas om det görs av legitima skäl. Enligt praxis kan statens intresse av reglerad invandring utgöra ett sådant legitimt intresse som åberopas. Lagstiftaren har däremot lämnat ett stort utrymme till rättstillämparen att avgöra vilket intresse som vägs tyngst när intresset av reglerad invandring ställs mot intresset av familjeliv och privatliv samt intresset av barnets bästa. 

Med hänsyn till det stora bedömningsutrymme rättstillämparen har i migrationsärenden, väcks frågor om hur denne hanterar utrymmet och vilka avvägningar som görs mellan statens intresse av reglerad invandring, intresset av barnets bästa samt intresset av privatliv och familjeliv. Uppsatsen syftar således till att utreda hur dessa intressen beaktas av rättstillämparen i ärenden om uppehållstillstånd. En avgränsning görs genom att fokusera på utlänningslagens bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning. För att uppnå syftet används den rättsdogmatiska metoden och den teleologiska lagtolkningen. Vidare genomförs en rättsfallsstudie där ett flertal domar från migrationsdomstolen behandlas. Av dessa rättsfall framgår tydligt att både Europakonventionen och barnkonventionen har betydelse vid prövningen av uppehållstillstånd på grund av anknytning. Vilket eller vilka intressen som ska vägas tyngst vid en intresseavvägning går däremot inte att dra några slutsatser om. Detta tycks bero på att det i praxis och förarbeten förekommer bristfälliga redogörelser för vilka intressen som får beaktas och vilken vikt de ska tillmätas. Utgångspunkten är dock att staten har rätt att avgöra vilka som får vistas inom sitt territorium. I situationer där det anses orimligt att kräva att familjen lever tillsammans i en annan stat eller när exceptionella omständigheter görs gällande, bedöms det vara oproportionerligt att neka uppehållstillstånd.

Uppsatsens slutsats är att migrationsdomstolen inte uppfyller de krav som barnkonventionen och Europakonventionen ställer. I flera domar finns varken någon utredning om vad som är barnets bästa eller någon intresseavvägning mellan barnets bästa, rätten till privatliv och familjeliv samt andra rättsliga relevanta intressen. Att endast i allmänna ordalag uttala att beslutet inte strider mot något svenskt konventionsåtagande anses inte vara tillräckligt med hänsyn till dels motiveringsskyldigheten, dels till Sveriges konventionsåtaganden.