På senare tid har ett växande intresse av att dela med sig av sin vardag till vänner, familj och i vissa fall även främlingar på sociala medier tagit form. Den fortsatta digitaliseringen av samhället tyder på att trenden inte kommer att avta och den rör sig även ner i åldrarna. Barns privatliv och personliga integritet utsätts för risker genom olika aktörers ökade datainsamling och en utbredd internetrelaterad brottslighet. Föräldrar tenderar att vara snabba på att varna sina barn för internets faror när barnen uppnår en sådan ålder att de spenderar alltmer tid uppkopplade, men hur duktiga är föräldrarna på att själva leva som de lär? Även föräldrars aktivitet på sociala medier i form av spridandet av barnets personuppgifter kan innebära risker för barnet. Sharenting, föräldrars exponering av sina barn på sociala medier, ger upphov till en rad rättighetskonflikter där barnets rätt till integritet ställs mot förälderns yttrandefrihet och bestämmanderätt.

Detta arbete syftar till att utreda hur det rättsliga integritetsskyddet för barn som blir exponerade på sociala medier ser ut idag samt hur detta skydd förhåller sig till förälderns bestämmanderätt. Mot bakgrund av uppsatsens syfte har den rättsdogmatiska metoden tillämpats. Uppsatsen består till stor del av en genomgång av relevanta rättskällor, såväl svenska som EU-rättsliga och internationella, med avsikt att fastställa rättsläget. Vidare har, i uppsatsen, anammats en syn på rättsdogmatiken som inrymmande av ett kritiskt perspektiv på rätten. Arbetet består således delvis av fastställande av rättsläget, delvis av en kritisk analys av gällande rätt.

Rätten till skydd för sin personliga integritet och privatliv finns stadgad i såväl grundlag som vanlig lag i svensk rätt. Därutöver har Sverige flera internationella åtaganden som uppställer krav på ett adekvat skydd. Barn anses särskilt skyddsvärda då de i många fall saknar förutsättningar att värna sin egen rätt. Den som har den främsta uppgiften att tillgodose detta skydd är barnets förälder. Föräldrar besitter en bestämmanderätt gentemot sitt barn, inklusive en rätt att samtycka å sitt barns vägnar.

Det kan konstateras att föräldrarätten har en stark ställning i svensk rätt. Att tillskriva föräldrarna rätten att bestämma och samtycka i frågor som avser barnets personliga angelägenheter är utifrån en praktisk synpunkt gynnsamt. Barn är autonoma individer men det är samtidigt ofrånkomligt att barn, i många fall, saknar förmågan att värna sin egen rätt och därför är beroende av vuxenvärlden. Så som gällande rätt är utformad har föräldrar att balansera sitt barns intressen och sina egna intressen med enbart vissa, vidsträckta yttre ramar, att förhålla sig till. Konsekvensen av detta blir att barns rätt till privatliv riskerar att få stå tillbaka till förmån för föräldrarnas intressen. Barnets rätt till privatliv är stark i teorin men har ett bristande genomslag i praktiken. Lagstiftningen tillskriver föräldrarna ett rutinmässigt förtroende att alltid handla utifrån barnets bästa och sätta barnets intressen främst. När föräldrar inte lever upp till detta förtroende står svensk rätt handfallen. Svensk rätt är inte anpassad till fenomenet med att föräldrar tanklöst sprider sina barns personuppgifter på sociala medier. Problematiken har uppmärksammats världen över men lyst med sin frånvaro i Sverige. Det kan ifrågasättas huruvida Sverige fortsatt kan hävda sin ledande ställning i arbetet med att stärka barnets rättigheter.