Framställningen tar sin utgångspunkt i de unga lagöverträdare som dömts till sluten ungdomsvård. En sådan påföljd är frihetsberövande och avtjänas vid de särskilda ungdomshem som avses i 12 § LVU. Om den unge vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte riskera att skada sin hälsa eller utveckling genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende, ska den unge beredas vård enligt 3 § andra stycket LVU. Det är förvaltningsrätten som efter ansökan från socialnämnden prövar om det finns skäl för tvångsvård i enlighet med 3 § andra stycket LVU. Om så blir utfallet, riskerar den unge att få kvarstanna i samma miljö som där straffet har verkställts. Av tillgänglig statistik framkommer att 16 % av de unga som skulle friges från sluten ungdomsvård år 2021 fick kvarstanna på det särskilda ungdomshemmet.

Uppsatsen behandlar de bakomliggande motiven för 3 § andra stycket LVU och hämtar ledning i förarbetena kring hur bestämmelsen ska tillämpas. Det visar sig att det aktualitetskrav som i normala fall föreligger vid tillämpning av 3 § LVU har tonats ned då den unge är förhindrad att uppvisa ett riskbeteende under verkställigheten. Skälen för denna ordning har i förarbetena beskrivits som uteslutande behandlingsmässiga och syftat till att säkra vårdens kontinuitet. I stället för att bedöma reella och aktuella risker i den unges beteende, baseras bedömningen på den unges vårdbehov. Ett vårdbehov som ska vara uppenbart.

Efter genomgång av de bakomliggande motiven för nuvarande ordning genomförs en studie av 14 rättsfall från underrätterna. Studien syftar till att analysera vilka omständigheter som de facto ligger till grund för ett beslut enligt 3 § andra stycket LVU. Skälen härför är att det dels saknas prejudikat som rör bestämmelsen, dels att undersökningen ger en ytterligare dimension till uppsatsen. Av studien framkommer att flera omständigheter kan ligga till grund för ett beslut om vård såsom tidigare omständigheter i den unges liv, vårdens kontinuitet eller att den unge har bristande insikt i sitt vårdbehov. Därtill att domstolarna i ytterst liten mån resonerar kring den unges bästa, en faktor som ska vara avgörande för beslut enligt LVU, 1 § femte stycket LVU. För de unga som är över 18 år måste vården dessutom vara lämpligare än annan institutionsvård, 1 § tredje stycket LVU. Inte heller denna fråga ges något större utrymme i rättstillämpningen.

Min slutsats är att det finns en motsättning mellan nuvarande ordning och den straffrättsliga ordningen, vilken bygger på att straff tidsbestäms och döms ut efter brottets svårhet. Vidare att det finns andra åtgärder, både inom ramen för LVU samt frivilliga åtgärder, som kan uppfylla det tilltänkta syftet lika väl – att skydda den unge från det egna (eventuella) riskbeteendet. Det får inte förglömmas att ett frihetsberövande är den enskilt mest ingripande åtgärden som det allmänna kan företa mot sina medborgare, en åtgärd som i normalfallet förbehålls dem som begått de mest förkastliga gärningarna. Med stöd av 3 § andra stycket LVU riskerar unga lagöverträdare att bli föremål för en slags strafförlängning. Det är varken proportionerligt eller förutsebart när de unga som regel sköter verkställigheten väl och deltar i anvisad behandling.