I föreliggande studie diskuteras Selma Lagerlöfs bruk av fokaliseringsinstanser i relation till gestaltningen av karaktärerna Jan i Skrolycka (Kejsarn av Portugallien) och Gunnar Hedes (En herrgårdssägen) vanföreställningar. Därtill begrundas vilken effekt som dylikt tillvägagångssätt kan tänkas ge upphov till. Analysen indikerar att de två vansinnesgestaltningarna inte nödvändigtvis är besläktade i sin karaktär, men att de berättartekniska framställningarna av dem likväl är det. De vansinnigas nycker skildras huvudsakligen genom extern fokalisering, medan intern fokalisering till och från används för att skapa förståelse för och empati med hjälten. Vidare tillämpas variabel fokalisering för att fånga ett avsiktligt samspel mellan de vansinnigas föreställningar och det faktiska skeendet. Sammantaget ger Lagerlöfs suggestiva stil upphov till en empatisk relation mellan läsare och hjälte och vansinnesgestaltningen förlöser en främmandegörande effekt som bjuder in läsaren att begrunda skeendet med andra ögon.

The present study addresses Selma Lagerlöf's use of focalization to portray the madness of the characters Jan i Skrolycka (The Emperor of Portugallia) and Gunnar Hede (The Tale of a Manor). The eventual effect of such an approach is thereto contemplated. The analysis indicates that the nature of the two mental disorders may not be related, but that the narrative presentations of them are. The whims of the madmen are mainly portrayed through external focalization, while internal focalization is used to create understanding of and empathy with the hero. Furthermore, variable focalization is used to capture a deliberate interplay between the imaginations of the madmen and the actual events. Overall, Lagerlöf's evocative style gives rise to an empathetic relationship between reader and hero, and the portrayal of madness induces an effect of defamiliarization which inspires the reader to contemplate the event through different eyes.