Till syfte att stärka barns rättsliga ställning med egna rättigheter inkorporerades barnkonventionen den 1 januari 2020. För att åstadkomma en lagstiftning som överensstämmer med tillgodoseendet av barns rättigheter har föräldrabalken genomgått ett antal reformer. Flertalet ändringar i föräldrabalken trädde i kraft den 1 juli 2021 med avsikten att ytterligare stärka barnrättsperspektivet. En av förändringarna återfinns numera i 6 kap. 5 § 2 st. föräldrabalken. Av bestämmelsen framgår att vid bedömningen av om föräldrarna ska ha gemensam vårdnad eller om en av dem ska ha ensam vårdnad ska rätten fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet. Enligt bestämmelsen kan domstolen även döma till gemensam vårdnad trots att båda föräldrarna motsätter sig det.

I den tidigare lydelsen från 2006 skulle domstolen fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. I förarbetena till nuvarande ordning framkom att den tidigare lydelsen emellanåt kunde innebära att konflikterna fördjupades. Att alltför stort fokus lades på samarbetet mellan föräldrarna, riskerade att äventyra bestämmelsens funktion och ändamål. Syftet med den nya regleringen är att minimera konflikterna mellan föräldrarna. Vidare åsyftar bestämmelsen till att flytta fokus från föräldrarna, till barnet. Avgörande för om rätten dömer till gemensam eller ensam vårdnad är vad som är bäst för barnet.

Betydande för framställningen är främst om barnrättsperspektivet har stärkts i samband med den senaste reformen. Slutsatsen är att ordalydelsen i 6 kap. 5 § 2 st. föräldrabalken ger uttryck för att barnrättsperspektivet har stärkts. Bestämmelsens fokus är barnet, och inte föräldrarnas samarbetsförmåga som enligt tidigare ordning. Hur domstolen förhåller sig till den nya bestämmelsen ter sig annorlunda. Av redogjorda rättsfall framkommer att domstolen lägger olika vikt vid olika omständigheter. Detta överensstämmer visserligen med att en individuell bedömning ska göras i det enskilda fallet. En bestämmelse med ett brett tolkningsutrymme kan vara svår att rätta sig efter, därav är viss vägledning gynnsamt för att upprätthålla förutsebarheten. Enhetligheten i en individuell bedömning kompliceras ytterligare på grund av att många omständigheter kan vara relevanta i det specifika barnets situation. Domsluten tycks beakta samarbetsförmågan i högre utsträckning än vad som varit lagstiftarens intention. I ett av avgörandena var föräldrarnas samarbetsförmåga avgörande för utgången i målet.

Även principen om barnets bästa har omformulerats i föräldrabalkens sjätte kapitel. Av rättsfallen som studerats tydliggörs inte barnets bästa i det specifika fallet. Domsluten avslutas ofta med ett konstaterande om att en vårdnadsform är förenlig med barnets bästa. Inget avgörande redovisar barnets grundläggande rättigheter och behov, trygghet och god omsorg med hänvisning till 6 kap. 1–2 §§ föräldrabalken. Att dessa faktorer inte beaktas talar för att barnets bästa inte har varit avgörande. Barnets rätt att komma till tals är också svårtillämpad mot bakgrund av att föräldrar i många fall påverkar sina barn. Konsekvensen blir att barnets åsikter inte tillmätts lika stor betydelse i de fall barnen blir påverkade av sina föräldrar i sina utsagor.