Criminal liability, when a crime is committed under the influence of temporary insanity, is a subject that has been widely discussed over the years. Before the introduction of the Criminal Code, a perpetrator who committed an offense during a state of temporary insanity was consid- ered to be unaccountable according to rules pertaining to accountability. The rule stating that those who commit crimes under the influence of temporary insanity are free from criminal lia- bility was abolished when the Criminal Code was implemented. However, the intention was not that acts committed under the influence of temporary insanity should constitute a crime. On the contrary, it was emphasized that these individuals should still be acquitted of criminal lia- bility. The uncertainties regarding how non-inflicted temporary insanity offenders should be handled in the criminal justice system have been highlighted. Unlike self-inflicted temporary insanity and severe psychological disorders, non-inflicted temporary insanity is not regulated by law. As a result, it has been argued in doctrine that offenses committed in a state of tempo- rary insanity constitute an unwritten rule of exemption from liability. However, there have been uncertainties as to what extent this conception is accepted in case law. 

On March 5th 2020, the Supreme Court ruled on a case referred to as “Vanföreställningen” NJA 2020 s. 169, which was intended to eliminate these ambiguities. The aim of this thesis has been to describe the legal status of non-inflicted temporary insanity. A research question is if, and in such case in what way, the above-mentioned court case has helped clarify this legal area. In addition, I have discussed whether there is a need to enact a rule of exemption. 

In my discussion and conclusions, the stated aim of this work has been fulfilled and the research questions answered. I have shown that the case “Vanföreställningen” NJA 2020 s. 169 has contributed certain clarifications. One such clarification is that an exemption rule does not exist and that freedom from liability in situations where the defendant is under the influence of tem- porary insanity must be dealt with by means of the intent test, and especially the consciousness requirement. Temporary insanity of a serious nature can be dealt with in the penalty phase. The Supreme Court also specified the requirement of consciousness and provided examples of a situation where the requirement was not met. The wording of the consciousness requirement is close to that of the absolute prohibition on imprisonment. However, there is a risk of these assessments partially overlapping, leading to the guilt test being less carefully carried out, or alternatively, that the function of the imprisonment ban is weakened. Based on the legal case “Vanföreställningen” NJA 2020 s. 169, the discussion further illustrates that the insights of an offender suffering from temporary insanity at the time of the offense can be considered in five steps in the judicial assessment; when assessing crime control, the awareness requirement, the intent test, sentence reduction and the prison ban. A defendant under the influence of temporary insanity can either be acquitted or convicted, depending on the court’s handling of the tempo- rary derangement in question. In addition, it is noted that there is a need for a special rule on freedom from liability with regard to the principle of guilt, which should be applied to both short and long-term states of temporary insanity. However, the analysis shows that the Criminal Code system is characterized by deficiencies in the handling of mentally ill offenders. Conse- quently, a major legal technical reform of the Criminal Code needs to be carried out, for exam- ple by reintroducing the rules of accountability. 

Straffansvar vid tillfällig sinnesförvirring är ett ämne som diskuterats flitigt under årens lopp. Gärningspersoner som begår en gärning i ett icke-självförvållat tillfälligt förvirringstillstånd betraktades före brottsbalkens tillkomst som otillräkneliga och friades från ansvar enligt en lagstadgad ansvarsfrihetsregel. Denna regel avskaffades vid brottsbalkens införande. Avsikten var dock inte att gärningar som begåtts i ett sådant sinnestillstånd skulle utgöra brott. Tvärtom betonades att dessa individer alltjämt ska gå fria från straffansvar. Det har från flera håll under- strukits att det råder oklarhet kring hur tillfälligt sinnesförvirrade lagöverträdare utan egen skuld ska hanteras i straffrätten. Till skillnad från självförvållade sinnesförvirringar och allvarliga psykiska störningar regleras icke-självförvållade tillfälliga sinnesförvirringar inte i lag. Till följd av denna osäkerhet har det i doktrin hävdats att gärningar som begås i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring utan egen skuld lyder under en oskriven ansvarsfrihetsregel på brotts- begreppets subjektiva sida. Det har emellertid förelegat osäkerheter i vilken mån denna upp- fattning godtas i rättspraxis. 

Den 5 mars 2020 avgjorde Högsta domstolen ett mål som benämnts ”Vanföreställningen” NJA 2020 s. 169 och som avsåg att undanröja dessa oklarheter. Syftet med föreliggande arbete har varit att utreda rättsläget vad gäller icke-självförvållad tillfällig sinnesförvirring. En fråga som undersökts är om, och i sådana fall på vilket sätt, rättsfallet bidragit till klarhet på området. Jag har även diskuterat huruvida det föreligger ett behov av en särskild ansvarsfrihetsregel. 

Genom min avslutande diskussion och slutsatser har arbetets syfte och frågeställningar besva- rats. Jag konstaterar att rättsfallet bidragit till vissa klargöranden. Ett sådant är att någon undan- tagsregel inte existerar och att ansvarsfrihet i situationer när den tilltalade är tillfälligt sinnes- förvirrad ska hanteras vid uppsåtsprövningen och då särskilt genom medvetenhetskravet. Där- utöver kan en tillfällig sinnesförvirring som är av allvarlig art hanteras i påföljdsledet. Högsta domstolen preciserade även medvetenhetskravet och ger exempel på en situation när kravet inte är uppfyllt. Denna precisering ligger emellertid nära lydelsen i det absoluta fängelseförbudet och riskerar därför leda till att dessa bedömningar delvis sammanfaller, med påföljd att skuld- prövningen genomförs mindre noggrant alternativt att fängelseförbudets funktion försvagas. Diskussionen illustrerar vidare – med grund i rättsfallet ”Vanföreställningen” NJA 2020 s. 169 – att en tillfälligt sinnesförvirrad lagöverträdares insikter i gärningsögonblicket kan beaktas i fem steg i den rättsliga bedömningen; vid bedömning av gärningskontroll, medvetenhetskravet, uppsåtsbedömningen, straffnedsättning (29 kap. 3 § första stycket 2 BrB) och fängelseförbudet (30 kap. 6 § BrB). En tilltalad blir friad eller dömd till straffansvar avhängigt i vilket steg dom- stolen beaktar den tillfälliga sinnesförvirringen. Därtill konstateras att det finns behov av en särskild ansvarsfrihetsregel och att en sådan regel med hänsyn till skuldprincipen borde appli- ceras på såväl kortvariga som långvariga förvirringstillstånd. Analysen visar emellertid att brottsbalkens systematik präglas av brister i fråga om hantering av psykiskt sjuka lagöverträ- dare. Mot bakgrund av detta bör en större lagteknisk reform av brottsbalken genomföras, för- slagsvis genom ett återinförande av tillräknelighetsläran.