Återfall och gemensam påföljdsbestämning reglerar en situation när en person har gjort sig skyldig till flera brott. I teorin kan brottsligheten ha samma rubricering och straffvärde vid återfall och gemensam påföljdsbestämning, men resultera till olika strafflängder eller påföljder. Skillnaden kan förklaras genom brytpunkten vid gemensam påföljdsbestämning och återfall, det vill säga när brottsligheten ska beaktas som återfall eller genomgå reduktioner enligt asperationsprincipen som tillämpas vid den gemensamma påföljdsbestämningen. Brytpunkten för om brottsligheten ska beaktas som ny (återfall) eller nyupptäckt (flerfaldig brottslighet) är om det meddelats en dom mellan brottsligheten och inte. Har en dom meddelats mellan den tidigare brottsligheten och den nya, kan den tidigare brottsligheten endast beaktas genom att personen är tidigare straffad och att den nya brottsligheten utgör återfall. Vid nyupptäckt brottslighet har det inte meddelats en dom mellan brottsligheten vilket gör det möjligt att beakta brottsligheten i samma rättegång och tillämpa asperationsprincipen.

Arbetets analys syftar till att diskutera hur skillnaderna mellan återfall och gemensam påföljdsbestämning motiveras i nuvarande straffrätt. Skillnaderna mellan regelverken är att regleringarna bygger på olika straffteoretiska utgångspunkter. Straffskärpningar vid återfall motiveras utifrån att det under flera sekel varit ett allmänt accepterat tankesätt att en person som återfallit i brottslighet ska straffas hårdare än en förstagångsförbrytare. En straffskärpning kan även motiveras utifrån en preventionstanke, det är nödvändigt med ett längre straff för att ge lagbrytaren mer möjligheter att rehabiliteras. Straffreduktionerna vid gemensam påföljdsbestämning tillämpas för att upprätthålla en relativ proportionalitet och för att tillgodosehumanitetsprincipen. Samtidigt förhindrar reduktionerna att det gemensamma straffvärdet ”slår i taket” på den gemensamma straffskalan och gör det möjligt att upprätthålla en relativ proportionalitet och rangordna brottslighet.

Reduktionerna som sker vid gemensam påföljdsbestämning har under senare tid kritiserats eftersom reduktionerna har varit för omfattande så den efterkommande brottsligheten fått enför begränsad påverkan på det gemensamma straffvärdet. Regeringen har i direktivet en skärpt syn på flerfaldig brottslighet uttryckt att den nuvarande ordningen kan tolkas som att rätten är likgiltig till att den efterkommande brottsligheten i princip saknar betydelse för det gemensamma straffvärdet. Regeringen föreslog inga lösningar till kritiken mot asperationsprincipen, utöver att den gemensamma påföljdsbestämningen bör närmare regleras i lag snarare än praxis. Det regeringen bör beakta är att hur gemensam påföljdsbestämningmotiveras i nuvarande rättsordning. Reduktionerna har ett syfte att förhindra att det gemensamma straffvärdet uppnår ett omänskligt högt straff och att beakta principen om humanitet. Straffskärpningar vid gemensam påföljdsbestämning är möjliga att genomföra men att straffskärpningarna måste hållas på en rimlig nivå så förändringarna tillgodoser humanitet och proportionalitetsprincipen. Motiveras gemensam påföljdsbestämning på samma grunder som återfall kommer det gemensamma straffvärdet ”slå i taket” och principen ombrottslighetens avtagande betydelse och relativ proportionalitet kommer inte tillgodoses. Skärpningar av den gemensamma påföljdsbestämningen ska tillgodose relativ proportionalitet och humanitetsprincipen, möjligheterna att skärpa reglerna är således begränsade.