År 2004 trädde sanktionsdirektivet i kraft. Artikel 13 i sanktionsdirektivet reglerar vilka om- ständigheter som ska beaktas när ersättningens storlek, vid immaterialrättsliga skadestånd, ska bestämmas. I samband med sanktionsdirektivets införande valde lagstiftaren att goodwillskador skulle vara en beaktansvärd faktor vid ersättningsbestämningen. Lagstiftaren konstaterade att skadad goodwill ofta kan representera stora värden och kan utgöra den mest märkbara skadan vid ett intrång. Begreppet goodwillskador tar sikte på skador som åsamkat rättighetsinnehava- rens skada på dennes anseende, renommé, rykte och image. Framställningen behandlar good- willskador och framför allt hur rättighetsinnehavaren ska kunna erhålla full ersättning efter ett immaterialrättsligt intrång. 

Att fastställa goodwillskada har beskrivits som en omöjlighet och den utdömda good- willersättningen har kritiserats för att inte ersätta den skadelidande fullt ut. I framställningen konstateras att rättighetsinnehavaren bör försöka inkomma med en gedigen utredning om ska- dans omfattning för att öka sannolikheten att nå framgång i en skadeståndsprocess. Ju mer ut- redning och underlag som rättighetsinnehavaren inkommit med, desto högre tycks skadestånds- beloppen bli. Domstolar har även varit benägna att utdöma skadestånd som efterliknar den av rättighetsinnehavarens yrkande när domstolen baserat beräkningen på rättighetsinnehavarens inkomna underlag och utredning. 

I uppsatsen konstateras även att det inte räcker att rättighetsinnehavaren inkommer med en gedigen utredning kring skadans omfattning för att kunna erhålla full ersättning för good- willskadan. Därtill bör domstolens hantering av goodwillskador revideras på så sätt att domsto- len intar ett nytt förhållningsätt gentemot begreppen överkompensation och skada. Denna revi- dering bör göras för att möjliggöra att skadestånd kan utdömas för mer än den faktiskt bevisade skadan. Vidare framgår att domstolen bör kunna använda bevislättnadsregeln för att uppskatta skadan till ett skäligt belopp eftersom styrkandet av goodwillskadan alltjämt är svår. Domstolen behöver i sådana lägen vara tydlig kring vilka relevanta omständigheter som ligger till grund för bedömningen så att bevislättnadsregeln används i enlighet med dess tilltänkta funktion. 

Avslutningsvis konstateras att fastställandet av goodwillskador är fortsatt problematiskt eftersom det inte finns någon definition av begreppet goodwill. I avsaknad av en definition kommer svårigheterna att beräkna skadan att kvarstå eftersom varken parter eller domstolar vet hur begreppet eller skadan kan eller ska värderas.