Det hör inte till ovanligheten att en åtalad individ i brottmål uppger att den saknar uppsåt till en viss gärning. Det är däremot inte lika vanligt att en individ påstår att den saknar uppsåt till följd av sömn. Detta är däremot någonting som bl.a. sker inom sexualbrott där den åtalade uppger att den saknar uppsåt, till den sexuella handlingen, till följd av sömn. Tillståndet, som är en bekräftad diagnostiserad sömnstörning, heter sexsomni. Tillståndet karaktäriseras av sexuella handlingar i sömnen, så som smekningar, läten, masturbation och även fullbordat samlag. Uppsatsen syftar dels till att utreda om sexsomni verkligen bör hanteras som en uppsåtsinvändning och dels till att utreda om en individ med sexsomni kan åläggas straffansvar eller, vid ett nekade svar, om de annars bör det. För straffrättsligt ansvar krävs uppfyllnad av brottförutsättningarna samt att den personliga skulden är uppfylld. Inom ramen för begreppet handling ställs ett krav på kontroll. Likaså att individen vid själva gärningen är medveten. Huruvida en sovande individ är medveten eller har kontroll uppskattas som begränsad, om inte till och med fullständigt begränsad. Det bör därmed innebära att en sovande individ inte kan begå en brottslig handling. Inte heller i ett senare led ha uppsåt till handlingen då den inte ens bör betraktas som brottslig. Huvudregeln är därmed att en sovande individ inte ska åläggas straffrättsligt ansvar. I relation till sexsomni skulle en tidigare kontrollerad gärning i teorin medföra straffansvar om denna kontrollerade gärning innebär en otillåten risk, som har ett relevant samband till följden vilken individen är likgiltig inför. Exempelvis om en individ med diagnosen sexsomni somnar bredvid en annan individ med vetskapen om att en episod av sexsomni kommer inträffa. Slutsatsen som får dras i denna uppsats är att det i teorin är möjligt att döma en individ med sexsomni till straffansvar, dock uppfattas det som svårt i praktiken. Sexsomni, enligt gällande rätt, bör även fortsättningsvis behandlas som en uppsåtsinvändning. En möjlighet finns dock att betrakta och argumentera för att det redan brister i brottsförutsättning då handlingsbegreppet möjligtvis inte är uppfyllt. Utifrån den politiska debatten föreligger skäl som talar för att en individ med sexsomni bör åläggas ansvar. Det som genomgående i arbetet är en gemensam nämnare är bristen på utförliga utredningar för individer som invänder om sexsomni samt bristen på prejudicerande domar. Åtgärd av de bägge hade givit en mer självklar och rättssäker hantering av uppsåtsinvändningen sexsomni.