En av skolans viktigaste uppgifter är att ge elever förutsättningar att utveckla ett språk. Den här studiens syfte är att bidra med kunskap om några lärares erfarenheter av döva nyanlända elever med språkdeprivation. Frågeställningarna i studien är: ”Vad i lärarnas berättelser om mötet med eleverna framstår som centralt?” och ”Vilka aspekter av erfarenheten av att tillgängliggöra språket för eleverna framträder som centrala i lärarnas berättelser?” För att få kunskap om lärarnas erfarenheter valdes kvalitativa, narrativa intervjuer som metod. En narrativ ansats samt ett interkulturellt perspektiv har varit vägledande i studien, för hur syfte och frågeställningar formulerats samt hur det gått till vid insamling av data samt vid analysen. Fokus i studien har varit lärarnas berättande och berättelser. Sex intervjuer genomfördes, transkriberades och analyserades.

Studiens resultat presenterades i form av berättelser som visar att i mötet med elever i språklig sårbarhet bör lärare först skapa tillit och vägen dit är främst genom ett interkulturellt förhållningssätt. Undervisningen förstås ur flera perspektiv och det pedagogiska arbetet tar hänsyn till ett flertal aspekter som rör elevernas språkinlärning. Vad lärarna berättar om vad de gör för att ta reda på elevernas språknivå och behov samt för att ge stöttning i språket kan skilja sig åt. Studiens resultat pekar också på att några lärare erfar ett behov av att ha en elevassistent dels för att förstå eleverna, dels för att eleverna ska förstå dem samt för att stötta elevernas språkutveckling. Lärarnas narrativ bidrar till det specialpedagogiska kunskapsfältet och visar att det centrala i undervisningen i den specifika kontexten handlar om ett stort område som innefattar elevfokus, interkulturell förhållningssätt, utvecklingsfrämjande interaktion, multimodalitet, samt tillgång till elevassistent.