Ur David Ludvigssons förord:

Hans Olofsson behandlar narrativa förkortningar (som ”1789” eller ”Hiroshima”) och hur de används i kommunikation mellan människor, både i och utanför skolan. Begreppet kommer ursprungligen från den tyska historiemedvetandetraditionen, men Olofsson menar att dess betydelse behöver utredas med hjälp av anglo-amerikanska teorier om historiskt tänkande, i synnerhet för att förstå hur det kan användas i en skolkontext. I artikeln utvecklar författaren en typologi för narrativa förkortningar som sedan används i analyser av genomförd historieundervisning på högstadiet. Han argumenterar för att en explicit undervisning om begreppet narrativa förkortningar ökar sannolikheten för att elever genom undervisningen i historia ska kunna utveckla ”såväl kunskaper om historiska sammanhang, som sin historiska bildning och sitt historiemedvetande” (Lgr 11). Artikeln är kritisk till att historiedidaktiken hittills inte har visat ett större intresse för att söka närma historiskt tänkande-traditionen till teorier om historiemedvetande.