Utbildning och skola är ämnen som alltid intresserat många och idag är inget undantag. På den politiska arenan har skolfrågor blivit allt viktigare då partiernas skolpolitik kan vara avgörande för vilket parti människor väljer att rösta på. Att politiker vill vara med och påverka skolors konkreta arbete har märkts bland annat på de senaste årens omfattande reformarbete som på olika sätt inverkat på elevers, lärares och rektorers arbetssituation. Flera av de reformer som genomförts syftar till att få skolans kärnverksamhet mer vetenskaplig och systematisk. En vanligt förekommande uppfattning idag är att avståndet mellan utbildningsvetenskapliga forskningsresultat och det arbete som sker i klassrummen är för långt. En röst som hörs i debatten är att utbildningsvetenskaplig forskning inte baseras på lärares och skolledares äkta behov. Detta har bidragit till att intresset för praktikorienterade studier ökat och att idag är allt fler lärare och skolledare aktiva aktörer i uppbyggnaden av den utbildningsvetenskapliga forskningen. Som grund för denna utveckling verkar det finnas ett antagande om att en ökad vetenskaplighet leder till högre kvalitet på arbetet i skolorna och därmed också högre elevresultat. Denna utveckling är intressant och väcker en del funderingar. Vad innebär en skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Hur kommer det sig att tilltron till systematik och vetenskap är så stor idag? Betraktas vetenskap som säkerställd kunskap och därmed en garant för hög måluppfyllelse och goda elevresultat?  Men om det inte finns en utan flera olika teoretiska anspråk på vetenskaplighet hur ska då skolans professionella veta vilken vetenskap som fungerar bäst i skolan? Hur utvärderar man om utbildningen vilar på en vetenskaplig grund? Syftet med denna presentation är att diskutera och problematisera den rådande diskursen om vetenskaplighet som ett viktigt verktyg i skolors förbättringsarbete och hur detta påverkat val av ansats i mitt pågående avhandlingsarbete.