Det finns många krav och förhoppningar på skolan[1]. Ett väl utbildat folk och professionella yrkesutövare ses ofta som en vaccination mot en antidemokratisk samhällsutveckling. Det kan också ses som en investering för konkurrenskraft och ekonomisk tillväxt. Lösningar på både stora och små problem pekar också ut rektorer och lärare som viktiga yrkesprofessioner och aktörer. De förväntas ha en roll när det gäller saker som att utveckla bättre matvanor, trafikvett, sexualvanor och folkvett. Länge sågs trygghet och studiero råda i den svenska skolan och våra elever presterade i topp på internationella kunskapsmätningar. I början av 2000-talet började rapporterna om läget i den svenska skolan handla mer om sjunkande kunskapsresultat och ökad otrygghet och studieoro. Ett stort ansvar lades på skolans ledning och speciella förhoppningar ställdes på att stärka rektorers professionaliseringsprocess så att rektorer skulle utvecklas i sitt yrkesutövande och bättre kunna leda skolans förbättringsarbete. Välutbildade rektorer sågs som en framgångsfaktor och år 2010 genomfördes en reformering av skolledarutbildningen från 1970-talet. Utbildningen är en obligatorisk befattningsutbildning på tre år som omfattar 30 högskolepoäng. Det verkar finnas ett antagande om att det som rektorerna lär sig inom rektorsprogrammet ska leda till att de utvecklar sitt professionella yrkesutövande och att en logisk följd är att skolors måluppfyllelse förbättras.