Sammanfattning 

Den 1 juli 2022 ska ett nytt EU-direktiv, 2019/1023 rekonstruktions- och insolvens direktivet införlivas i svensk lagstiftning. Av direktivet framgår flera åtgärder som ska säkerställas av den nationella lagstiftningen bland annat ett förbud mot att gäldenärens motpart aktiverar ipso facto-klausuler för att häva avtal vid företagsrekonstruktion. En utredning tillsattes och SOU 2021:12 lades fram under våren 2021. Utredningen kom fram till att det krävdes tvingande lagstiftning för att skydda gäldenären mot ipso facto-klausuler. Utredningen gick utöver direktivet och föreslog att samma förbud skulle införas även vid konkurs och skulduppgörelse. Förslaget träffar ett avtalsvillkor och därav den frihet som av tradition görs gällande i Sverige med innebörden att parterna avgör avtalets innehåll. Förslaget har givit upphov till diskussioner om ipso facto-klausulernas bruk och berättigande och vad ett ingrepp i avtalsfriheten kan komma att innebära. Samtidigt kan rättssäkerheten anses öka om regleringen kring insolvensförfarandena görs tydligare.

Uppsatsen beskriver avtalsfriheten och hur lagstiftarna historiskt diskuterat regleringen av avtal och avtalsvillkor. Min tes i uppsatsen är att avtalsfriheten och rättssäkerheten är relaterade till varandra. Avtalsfriheten är grunden för den marknadsekonomi som råder i Sverige. Den ger frihet till näringsidkare att fritt välja vilka villkor det vill använda i avtal sinsemellan. Detta utgör en markant skillnad till den omfattande tvingande lagstiftning som finns för avtal mellan näringsidkare och konsument. Tvingande lagstiftning har införts i förhållandet mellan konsument och näringsidkare för att stärka den svagare parten, konsumenten, och tydliggöra hur tvister om avtalet ska tolkas. Detta anses leda till en högre rättssäkerhet genom att båda parter vet vad de har att förhålla sig till. I förhållandet mellan två näringsidkare kommer utgången vid en tvist att vara oviss. Samtidigt finns möjlighet att ogiltigförklara, jämka och förhandla om hur en lösning ska nås. Domstolen, skiljenämnden eller medlaren kan i varje enskilt fall avgöra hur tvisten ska lösas. Vid en tvingande lagstiftning faller denna möjlighet bort. Processen kring tvistelösning rörande avtalsvillkor i kommersiella avtal visar sig vara en viktig faktor för att nå ökad rättssäkerhet, bibehålla avtalsfriheten och underlätta insolvensförfarandena.