Den varumärkesrättsliga intrångsbedömningen genomförs i två led. I det första ledet prövas förutsättningarna för intrång i 1 kap 10 § varumärkeslagen och i det andra ledet undersöks tillämpligheten av de varumärkesrättsliga begränsningarna. Förutsättningarna som behöver vara uppfyllda för att en varumärkesanvändning ska utgöra varumärkesintrång överlappar till vissa delar med de rekvisit som innebär att begränsningarna i ensamrätten inte kan tillämpas. När intrångsförutsättningarna och förutsättningarna för att tillämpa ett undantag i ensamrätten överlappar utsläcks möjligheten att tillämpa den överlappande begränsningen. Uppsatsen behandlar förhållandet mellan intrångsförutsättningarna i 1 kap 10 § varumärkeslagen och undantagen till ensamrätten i 1 kap 11 § st. 2 varumärkeslagen. Varumärkesinnehavarens ensamrätt har flera begränsningar men det är ofta begränsningarna i 1 kap 11 § st. 2 varumärkeslagen som det finns störst intresse av att vilja tillämpa. Det är tex. dessa begränsningar som möjliggör användning av annans varumärke för att beskriva en varas egenskaper eller för att förklara ett en produkt är en reservdel till en annan näringsidkares produkt.
Gemensamt för undantagen i 1 kap 11 § st. 2 varumärkeslagen är att användningen av annans varumärke måste vara förenlig med god affärssed för att vara tillåten. I annat fall är inte begränsningen tillämplig. Undersökningen visar att flera omständigheter som medför att en varumärkesanvändning är otillåten vid en prövning av intrångsförutsättningarna återkommer i EU-domstolens praxis som exempel på fall där användningen inte är förenlig med god affärssed. I praktiken är utrymmet för att tillämpa dessa begränsningar därför snävt vilket gör begränsningarna till ett trubbigt verktyg för att åstadkomma en väl avvägd ensamrätt. Bedömningen om en varumärkesanvändning är tillåten eller inte har istället förskjutits till intrångsförutsättningarna, dvs. det första ledet av intrångsbedömningen.
Samtidigt som tillämpningsområdet för de varumärkesrättsliga begränsningarna har krympt har ensamrättens omfattning utvidgats genom att tröskeln för intrång har sänkts. Kombinationen av att ensamrättens omfattning kommit att utvidgas genom intrångsförutsättningarna samtidigt som intrångsförutsättningarna givits allt större roll att begränsa densamma medför att intrångsförutsättningarna har fått två motstridiga uppgifter. Efter att ha analyserat överlappningarna mellan intrångsförutsättningarna och förutsättningarna för att tillämpa begränsningarna har jag kommit fram till att det inte behöver vara en nackdel att intrångsbedömningen går mer mot en enda helhetsbedömning. Istället för att genomföra flera liknande intresseavvägningar efter varandra, först inom ramen för bedömningen av intrångsförutsättningarna och därefter vid prövningen av begränsningarnas tillämplighet, kan det vara enklare att ta hänsyn till samtliga relevanta omständigheter vid en enda helhetsbedömning. Med hänsyn till den stora variation av varumärkesintrång som förekommer kan det dock tänkas att det blir svårare att förutse ensamrättens omfattning när dess ramar både utvidgas och begränsas genom samma rekvisit.