Majoriteten av alla barn som lever i Sverige växer upp under goda uppväxtförhållanden. För vissa barn ser situationen dock annorlunda ut, barn som själva blir utsatta för våld av en närstående, eller som bevittnar våld mellan sina föräldrar. Barn har ett behov av att skyddas från dessa situationer och har dessutom ofta behov av kontakt med båda sina föräldrar. Barnets bästa ska vara avgörande vid alla frågor rörande vårdnad, boende och umgänge. Av 6 kap. 2 a § st. 2 föräldrabalken framgår att två omständigheter som särskilt ska fästas avseende vid i denna bedömning är risken för att barnet eller annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet annars far illa samt barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrar. Uppsatsen handlar om avvägningen mellan dessa omständigheter och om kriminaliseringen av att barn bevittnar våld, det så kallade barnfridsbrottet, kan medföra effekt i ärenden om vårdnad, boende och umgänge. I uppsatsen används den rättsdogmatiska metoden, vilken analyserar rättskällorna i syfte att fastställa gällande rätt.

Analysen visar att det krävs en bedömning i varje enskilt fall där omständigheterna i det enskilda fallet värderas och vägs mot andra omständigheter. Ett problem som identifierats är att domstolarna i de allra flesta fall inte resonerar kring riskbedömningen på ett utförligt sätt, utan endast konstaterar om risk föreligger eller om risk inte föreligger. Om uppgifterna om våld inte kan styrkas i tillräcklig utsträckning anses risk inte föreligga, där det beviskrav som enligt förarbeten ska uppställas ska vara lägre ställt än i brottmål. Domstolarnas krav verkar vara väl högt ställda och torde i praktiken vara högre än vad intentionerna med lagen är, vilket gör att risk oftast inte anses föreligga. En avvägning mellan omständigheterna risk för övergrepp eller att barnet annars far illa och behovet av god och nära relation till båda föräldrar görs därför sällan i praktiken. Gällande barnfridsbrottets påverkan kan det konstateras att en fällande dom kan användas som bevisning i en efterföljande tvist gällande vårdnad, boende och umgänge. Det krävs dock omfattande bevisning för att kunna nå en fällande dom, men denna möjlighet ökar genom att barnet ges ställning som målsägande, vilket ger möjlighet att kunna få del av barnets information och uppgifter gällande brottet. Det ger större möjligheter att bevisa såväl grundbrott som barnfridsbrott. Att barnets synliggörs i större utsträckning i såväl utredningar som brottsplatser torde kunna medföra en ökad anmälningsbenägenhet för poliser, vilket ger socialnämnden möjligheter att vidta åtgärder för att få till en ändring av vårdnad och umgänge, eller insatser enligt socialtjänstlagen eller lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Min slutsats är att det finns omfattande brister gällande domstolarnas redovisning av riskbedömning när uppgifter om våld förekommer i mål om vårdnad, boende och umgänge och att domstolen torde uppställa ett högre krav än vad som förarbeten anger ska gälla i dessa ärenden. Jag konstaterar att barnfridsbrottets införande kan ge effekter även i tvister gällande vårdnad, boende och umgänge, i synnerhet om fällande dom skett då denna kan användas som bevisning och därmed medföra att beviskravet uppfylls. Barnfridsbrottet medför dessutom att barnet stärks ytterligare som rättighetsinnehavare genom att det synliggörs genom hela processen och dessutom tilldelas egna rättigheter.