In 2019, the European Union adopted the new Restructuring and Insolvency Directive which Member States are obliged to implement at latest 17 July 2022. One consequence of the directive’s adoption was that the government set up a special public inquiry, aimed at deciding how the directive should be implemented in Swedish law. Furthermore, the investigation also examined the previous work connected to the debtor’s contract, that had no impact on the law.

When initiating a restructuring of a company, the question arises whether the debtor’s contract should continue to run during the restructuring of the company or not. Chapter 2, section 20 of the Corporate Restructuring Act stipulates that the counterparty may not terminate the contract if the debtor, with the consent of the administrator, requests the contract to be fulfilled. To update the provision, the debtor must be in fear of, or already delayed in performance or payment. This means that the debtor may restrict the counterparty’s right of cancellation when initiating corporate restructuring. How the current provision should be interpreted and applied is something that is problematic in practice. 

The Corporate Restructuring Act entered into force in 1996 and no changes have been made since then. Currently, there are approximately 1,000,000 active companies in Sweden, which is a large increase since the law was implemented. Despite this, no change has been made and it is doubtful whether the law has followed the development of the business community. The purpose of the act is to enable a trader in financial difficulty to carry out an orderly restructuring with the aim of restoring the viability of the company. However, of all the company reorganizations that begin, only about 25 percent succeed in carrying out company reorganizations with a successful result. This is probably the reason why the law has been debated and discussed vigorously. 

This thesis aims to investigate the consequences of the EU’s adoption of the Restructuring and Insolvency Directive. The question answered is whether the Restructuring and Insolvency Directive could constitute a positive change in the law in force regarding the debtor’s contract. This question will be answered on the basis of the purpose of initiating a restructuring. In essence, the Restructuring and Insolvency Directive represents a positive change in the law in force regarding the debtor’s contract when considering the purpose of initiating a restructuring.  

The Restructuring and Insolvency Directive will entail revolutionary changes to current law and after twenty-five years since the law entered into force in Swedish law, a long-awaited change will take place. 

År 2019 antog europeiska unionen (EU), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1023 (Rekonstruktions- och insolvensdirektivet), som medlemsstaterna är skyldiga att införa senast den 17 juli 2022. En konsekvens av Rekonstruktions- och insolvensdirektivets antagande blev att Sveriges regering tillsatte en särskild offentlig utredning vars syfte var att ta ställning till hur Rekonstruktions- och insolvensdirektivet bör införas i svensk rätt. Utredningen tog även ett samlat grepp om tidigare utredningar på området som inte lett till någon lagändring. 

Vid inledande av företagsrekonstruktion uppkommer frågan huruvida gäldenärens avtal ska fortsätta att löpa alternativt om avtalet ska hävas och upphöra att gälla. I 2 kap. 20 § lagen om företagsrekonstruktion (1996:764) (LFR) regleras att motparten inte får häva avtalet om gäldenären med rekonstruktörens samtycke begär att avtalet ska fullföljas. För att aktualisera bestämmelsen krävs att gäldenären är i befarat eller redan inträffat dröjsmål med prestation eller betalning före beslut om företagsrekonstruktion. Detta innebär att gäldenären, vid befarat eller redan inträffat dröjsmål med betalning eller prestation, kan inskränka på motpartens hävningsrätt. Hur bestämmelsen i 2 kap. 20 § LFR ska tolkas och tillämpas är dock något som i praktiken är problematiskt. 

LFR trädde i kraft år 1996 och inga förändringar av lagen har gjorts sedan dess. I Sverige finns idag cirka 1 000 000 verksamma företag, vilket är en stor ökning sedan lagens trädde i kraft. Trots detta har inga lagändring genomförts och det är tveksamt huruvida lagen följt med i utvecklingen av näringslivet. Lagen har som syfte att möjliggöra för en näringsidkare som hamnat i ekonomisk kris att genomföra en företagsrekonstruktion under ordnade former med syftet att återställa livskraften hos företaget. Av alla företagsrekonstruktioner som inleds är det dock bara cirka 25 procent som lyckas med att genomföra en sådan med framgångsrikt resultat. Troligtvis är detta anledningen till att det debatterats och diskuterats livligt kring lagens funktion och effektivitet.   

Denna uppsats syftar till att utreda konsekvenserna av EU:s antagande av Rekonstruktions- och insolvensdirektivet. Frågeställningen som besvaras är huruvida Rekonstruktions- och insolvensdirektivet kan tänkas innebära en positiv förändring av gällande rätt avseende gäldenärens avtal vid företagsrekonstruktion. Denna frågeställning besvaras utifrån gäldenärskollektivets perspektiv och syftet med att inleda ett företagsrekonstruktionsförfarande. I huvudsak innebär Rekonstruktions- och insolvensdirektivet en positiv förändring av gällande rätt avseende gäldenärens avtal vid beaktande av syftet med att inleda ett företagsrekonstruktionsförfarande. Dock kommer LFR fortsatt innehålla en del brister. 

Rekonstruktions- och insolvensdirektivet kommer innebära revolutionerande ändringar av gällande rätt avseende gäldenärens avtal vid företagsrekonstruktion och tjugofem år efter att lagen trädde i kraft i svensk rätt kommer en förändring att ske.