SammanfattningUppsatsens syfte är att jämföra svensk och dansk arbetsrätt på olika områden för att urskilja likheter och skillnader mellan dessa. De metoder som används för att uppnå syftet är en rättsdogmatisk metod och en komparativ metod.      Den danska arbetsmarknadsmodellen, s.k. flexicurity, har av EU föreslagits som modell till övriga medlemsländer för att uppnå Lissabonstrategins sysselsättningsmål. Lissabonstrategin lades fram av Kommissionen år 2000 och förnyades år 2005. Strategin ställer bl.a. krav på medlemsländerna att öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och lägga mer resurser på utbildning för att skapa lika förutsättningar för kompetensutveckling bland arbetstagare. Sverige har, liksom Danmark, uppfyllt  målen för sysselsättning och arbetslöshet. Dock uppvisade Danmark såväl en högre sysselsättningssiffra som en lägre arbetslöshetssiffra vid en mätning som gjordes år 2006, där jämförelsen i arbetslöshet uppmättes till 3.9 procent jämfört med 7 procent och sysselsättningsgraden uppmätte 77,4 procent i jämförelse med 73,1 procent.     Danmark och Sverige har en gemensam utveckling på arbetsmarknaden, historiskt såväl som arbetsrättsligt. De har haft en hög facklig reglering av arbetsmarknaden genom kollektivavtal. I uppsatsen dras slutsatsen att Danmarks arbetsmarknad idag styrs av kollektivavtal i högre grad i jämförelse med Sverige vars lagstiftning sedan 1970-talet anger övergripande lagregler som ramar för kollektivavtalens innehåll i större utsträckning. Den svenska modellen kännetecknas av ett starkt anställningsskydd för arbetstagare och detta regleras främst i medbestämmandelagen (1976:580;MBL) och lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Dansk flexicurity består av tre grunder; flexibel arbetsrätt, ett generöst arbetslöshetsförsäkringssystem och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Den flexibla uppsägningsrätten ger möjlighet att anpassa arbetsstyrkan i förhållande till produktion och ersättningssystemet minskar risken för inkomstminskning för den enskilde vid arbetslöshet. Den aktiva arbetsmarknadspolitikens syfte är att förse arbetstagarna med kompetens för att snabbt kunna återgå i arbete samt att säkerställa att de arbetslösa står till arbetsmarknadens förfogande. Även Sverige har utvecklat åtgärder för att hjälpa arbetstagare tillbaka i arbete och har såsom Danmark ett generöst arbetslöshetsförsäkringssystem. Dock skiljer sig villkor och tidsomfattning åt. Reglerna om sjuk- och föräldraförsäkring är relativt lika mellan länderna. En slutsats i uppsatsen är att arbetstagare i Sverige och Danmark omfattas av olika former av trygghet och uppvisar anställningstrygghet kontra arbetstrygghet.     Ett införande av flexicurity enligt EU:s förslag skulle för Sveriges del innebära en nödvändighet av att sänka anställningsskyddet genom att ändra delar i LAS, t.ex. om uppsägningsregler. En sänkning av kraven på uppsägningsreglerna kan leda till att arbetsgivare på den svenska arbetsmarknaden i högre grad vågar nyanställa då risktagandet från arbetsgivarnas sida upplevs som mindre. Detta eftersom en felaktig anställning inte behöver innebära lika stora kostnader som i nuläget och detta skulle kunna påverka Sveriges arbetslöshetsstatistik positivt. Däremot är det ej säkert att en sådan förändring skulle utjämna förekommande skillnader mellan Sveriges och Danmarks sysselsättningsstatistik. Ett ifrågasättande kan göras då flexicurity som arbetsmarknadsmodell även har genomgått perioder av sämre sysselsättningsgrad och högre arbetslöshetsgrad i Danmark.