This article seeks to describe a particular relationship between a contemporary Swedish poet and the literary tradi-tion. Here the works of Eva Ribich are compared to the obsolete descriptive poems of the eighteenth century, as repre-sented by Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818). The comparison seeks to lay bare a similarity, based on how theircommon theme – the times of day – creates the formal dynamic of the poems themselves. Furthermore, the aspectsof Ribich’s poetry that critics have found problematic – their distanced observation of nature and the somewhat staticpastoral quality – are illuminated by this comparison. By including reception in the comparison between the poems,one can point to a horizon of expectation that has been in place for a long time and that poses obstacles to a properunderstanding of this kind of poetry. These parallels between the poems are interesting not as examples of overt affi-liation or creative rewriting but as examples of a collective, anonymous tradition, based on sedimented literary formand widespread patterns of cognition.

Artikeln beskriver en relation mellan samtidspoesin och den litterära traditionen. Eva Ribichs dikter jämförs härmed 1700-talets deskriptiva dikt, såsom den representeras av Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818). Jämförelsenvill blottlägga en likhet som baserar sig på hur valet av tema – ”dagens stunder” – skapar själva dikternas formelladynamik. Därtill kan vissa aspekter som varit svårsmälta för Ribichs kritiker – dikternas distanserade naturskildringoch något statiskt idylliska drag – ges en annan belysning genom denna jämförelse. Genom att inkludera de båda poe-ternas reception i jämförelsen kan man peka på en förväntningshorisont som tycks förvånansvärt varaktig och som iviss mån hindrat förståelsen av detta slags dikt. Parallellerna har sitt främsta intresse i det att de kan visa på traditionsom något annat än uttrycklig anslutning, utan snarare som något anonymt och kollektivt, baserat på sedimenteradepoetiska former och allmänna kognitiva mönster.