Ska ett klassrum styras av en lärare till vilket pris som helst? Är aga en okej åtgärd för att bibehålla disciplinen över sina elever? I dagens Sverige är skolagan förbjuden sedan 1958. Dessförinnan hade debatten varit aktuell vid flera olika tillfällen men blev konstant från och med 1940-talet. Den här uppsatsen behandlar den lokala ståndpunkten och diskussionen angående skolagan i två värmländska lärarklubbar mellan åren 1945–1960. Uppsatsens syfte är att titta närmare på ståndpunkterna i de respektive klubbarna och även göra en jämförelse mellan den lokala och nationella diskussionen. Arbetet skapar på så sätt större nyansering men framförallt ytterligare pusselbitar till den nationella forskningen. 

I synnerhet består källmaterialet av mötesprotokoll från lärarklubbarna i Kristinehamn och Hammarö. Klubbarna var underordnade Sveriges Folkskollärarförbund, vilket enbart var ett lärarförbund för män. På så sätt utgår ståndpunkterna från manliga medlemmar. 

Förbudet mot skolaga infördes 1958 efter flertalet år av diskussioner och meningsskiljaktigheter mellan framförallt Skolkommissionen och lärarkåren på den nationella arenan. Den tidigare forskningen visar att Skolkommissionen var för ett agaförbud inom folkskolan medan lärarkåren var emot. Hur såg då den lokala diskussionen ut inom de respektive lärarklubbarna i Hammarö och Kristinehamn? I Hammarös Lärarklubb gick ståndpunkten i linje med den nationella; det vill säga att de var negativt inställda till ett agaförbud. I Kristinehamnsortens Lärarklubb var ståndpunkten däremot den motsatta, något som alltså inte speglade sig med lärarkårens nationella åsikt. På årsmötet 1945 hade klubben besök av d:r Gustav Jonsson som tydligt fastslog sitt motstånd till skolagan. Att vara positivt inställd till agaförbudet 1945 ansågs vara modernt, något som även Kristinehamnsortens klubbmedlemmar påvisades vara.

Den lokala ståndpunkten i Kristinehamnsortens Lärarklubb gick inte hand i hand med lärarkårens nationella ståndpunkt. Det ville klubbens medlemmar också dessutom diskutera på ett landsskapsmöte där flera lärarklubbar samlades. Likväl förblev den nationella åsikten under 1950-talet att folkskolans lärarkår var emot ett agaförbud, trots att det bevisligen fanns lärare som tyckte det motsatta. I slutänden var dock lärarklubbarnas syfte att fungera som en familjär mötesplats för lokalortens folkskollärare, vilket antagligen är svaret på varför ståndpunkten förblev just lokal.