Mervärdesskatten är en konsumtionsskatt som inte ska vara en kostnad för skattskyldiga verksamheter, det är slutkonsumenten som bär kostnaden. Mervärdesskattelagstiftningen i Sverige innehåller vad som undantas från mervärdesskatt. Ett av dessa undantag är uthyrning och upplåtelse av fastighet. För att bland annat skapa en neutral konkurrens har det införts en möjlighet för fastighetsägare att bli frivilligt skattskyldiga. Detta innebär att fastighetsägare som hyr ut en fastighet kan bli frivilligt skattskyldiga, med detta tillkommer avdragsrätt för den ingående mervärdesskatten som hänför sig till fastigheten. Senare har det till denna bestämmelse tillkommit ett krav om att fastigheten ska stadigvarande användas i hyresgästens skattskyldiga verksamhet, kravet har inte definierats i lagen.

Innan möjligheten till frivillig skattskyldighet skapade den dåvarande lagstiftningen kumulativa effekter. Fastighetsägare hade inte möjlighet att begära avdrag för ingående mervärdesskatt som hänfört sig till fastigheten, det var därför naturligt att fastighetsägaren tog ut en dold mervärdesskatt på hyran för att kompensera sig. Detta påverkade särskilt de skattskyldiga verksamheter som hyrde lokaler då hyran blev dyrare med en dold mervärdesskatt som inte kunde dras av.

Skatteverket har tidigt i sina beslut nekat fastighetsägare rätt till frivillig skattskyldighet för att kravet om stadigvarande användning inte varit uppfyllt. Skatteverkets uppfattning om vad som avser stadigvarande användning har ändrats under åren, den senaste anmärkningsvärda uppfattningen var att uthyrningen skulle omfatta minst ett år. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde 2015 ett förhandsbesked från Skatterättsnämnden där kravet om stadigvarande användning ansågs vara uppfyllt vid kortare uthyrningar.

I flera analyserade rättsfall konstateras det att hänsyn tas till fastighetsägarens avsikt med uthyrningen vid bedömningen om stadigvarande användning. Hur lång hyrestiden har ingen betydelse så länge avsikten är att fortsätta hyra ut till skattskyldiga verksamheter. Fastställandet från Högsta förvaltningsdomstolen kan anses vara en viktig vägledning och tydliggörande kring frågan om vad stadigvarande avser.

Den tolkning som Skatteverket uttalat kan anses strida mot syftet med neutralitetsprincipen. Främst då syftet bland annat är att skapa en neutral konkurrens och inte skapa handlingsalternativ för den enskilde där val görs efter beskattningskonsekvenser. Effekten av Skatteverkets tolkning var att skattskyldiga verksamheter som ville ingå kortare hyreskontrakt hade svårare att hitta lokaler, främst för den kumulativa effekten som skapades då fastighetsägare främst ville hyra under längre perioder.

Högsta förvaltningsdomstolens fastställande kan anses ha en viktig roll i att säkerställa neutralitetsprincipens syfte inom skatterätten och främst mervärdesskattesystemet inom Sverige.