När beslut om konkurs meddelas ska domstolen snarast utse en konkursförvaltare enligt 2 kap. 24 § 1 st. 2 p. Konkurslagen (1987:672) (KonkL). Innan domstolen utser en konkursförvaltare ska rätten höra tillsynsmyndigheten (TSM) enligt 7 kap. 3 § KonkL. Det ställs krav på att konkursförvaltaren ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget, men någon närmare direkt ledning ges inte. I praktiken förordnas konkursförvaltare genom att de väljs från så kallade förvaltarlistor. Listorna innehåller namn på advokater och andra personer som anses vara lämpliga konkursförvaltare. Personerna som finns upptagna på listorna har på förhand blivit godkända av TSM. Förvaltarlistorna är informella och saknar stöd i lagstiftningen.

För de personer som inte finns upptagna på förvaltarlistorna kan det bli svårt att kunna förordnas som konkursförvaltare, men möjligheten finns om de blir föreslagna av gäldenär eller borgenärer. Rätten är dock inte bunden av förvaltarförslag, vilket gör det svårt för de förvaltare som vill komma i fråga för förvaltaruppdrag, men som inte finns upptagna på listorna.

En konkursförvaltare som inte uppfyller de krav och skyldigheter som KonkL uppställer anses handla olämpligt. Enligt 7 kap. 5 § KonkL kan en konkursförvaltare entledigas från det pågående uppdraget vid ett olämpligt handlade, men det är ytterst ovanligt. TSM kan även avstyrka att förvaltaren får nya förordnanden enligt 7 kap. 3 § KonkL, men även detta sker sällan.

Det finns inte någon tydlig reglering gällande när en konkursförvaltare anses vara lämplig eller inte, vilket innebär att det i praktiken blir svårt att avgöra när en konkursförvaltare ska förordnas uppdrag eller entledigas från uppdrag. I och med att det saknas utförlig lagstiftning för hur konkursförvaltare ska utses och entledigas har domstolar och myndigheter utvecklat egna hjälpmedel utanför lagstiftningen.

Det sagda medför att rättsläget är oklart hur en konkursförvaltare ska förordnas uppdrag eller entledigas från uppdrag. Detta föranleder uppsatsens undersökningsområde, som genom en rättsdogmatisk metod, utgörs av syftet att närmare belysa vilka brister KonkL har för att utreda hur en förbättring av utseendet och entledigandet av konkursförvaltare kan ske.

De lösningar till den bristande lagstiftningen som föreslås är först en lösning där TSM får mer ansvar med större befogenheter att ingripa när någon är olämplig. Den andra lösningen som berörs är inrättandet av en specialiserad konkursdomstol där konkurstillsynen skulle placeras vid en domstol som specialiserar sig på insolvensrätt. Den tredje lösningen som behandlas är att alla uppgifter med anknytning till konkurser hänförs till en konkursombudsman. Till sist föreslås en auktorisation av insolvenspraktiker. Detta skulle ske genom att särskilda nämnder auktoriserar de personer som vill förordnas som konkursförvaltare.

Lagstiftningen behöver en förändring avseende utseende och entledigande av konkursförvaltare och det framförs att den mest fördelaktiga lösningen på den bristfälliga lagstiftningen skulle kunna vara att en auktorisation inrättas tillsammans med en specialiserad konkursdomstol där specialiserad kompetens koncentreras.