Skadestånd är, allmänt uttryckt, en ersättning som ska sätta den skadelidande i samma ekonomiska situation som om skadan aldrig inträffat, vilket motsvarar skadeståndets reparativa funktion. Det finns dock undantag från denna huvudregel, nämligen när den skadelidande genom sitt handlande varit medvållande till skadan. Har den skadelidande medverkat till sin skada genom oaktsamt beteende anses denne vara medvållande. I sådana situationer skulle det anses stötande att utge fullt skadestånd, vilket får följden att skadeståndet kan jämkas. Reglerna om medvållande är betydelsefulla då de i enlighet med skadeståndets preventiva funktion påverkar människors handlande på så sätt att det bör få fler att handla med försiktighet för att undvika ett jämkat skadestånd. Medvållandereglerna får dock inte vara alltför stränga utifrån sociala och humanitära aspekter.    Förutsättningarna för jämkning vid personskada regleras i 6 kap. 1 § SkL samt en motsvarande bestämmelse i 12 § TSL för personskador i följd av trafik. Tillämpningen av bestämmelserna sker i princip på samma sätt. Vad som dock skiljer dem åt är att det till skillnad från 6 kap. 1 § SkL inte föreskrivs en hänvisning till graden av vållande på ömse sidor utan 12 § TSL hänvisar istället till den medverkan som har förekommit på ömse sidor. Enligt 6 kap. 1 § 1 st. SkL kan skadestånd med anledning av personskada jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Vidare i samma lagrum respektive 12 § 1 st. TSL kan skadestånd till förare som gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri jämkas, om denne genom vårdslöshet har medverkat till sin personskada. Enligt samma bestämmelser kan även jämkning ske vid ersättning till efterlevande, i de fall den avlidne uppsåtligen medverkat till dödsfallet.    Jämkning av skadestånd kan således aktualiseras vid medvållande. Jämkningen ska i enlighet med bestämmelserna ske efter en skälighetsbedömning, vad som framgår av bestämmelserna är dock endast att graden av vållande och medverkan spelar en väsentlig roll. Vidare ska även omständigheter i övrigt beaktas, främst med hänsyn till sociala aspekter men även omständigheter av annat slag. Till stöd för bestämmelserna finns jämkningsprinciper som ska ligga till grund för hur jämkningsbedömningen ska göras. Principerna regleras dock inte uttryckligen i lagtext och är vagt utformade i förarbetena.    Det sagda medför att rättsläget är oklart hur domstolarna beaktar jämkningsprinciperna och vilka omständigheter i övrigt som kan inverka på jämkningsbedömningen. Detta föranleder uppsatsens undersökningsområde, som genom en rättsdogmatisk metod, utgörs av syftet att analysera den bedömningen som domstolarna gör vid en jämkning. Detta genom att undersöka hur jämkningsprinciperna beaktas vid en jämkningsbedömning samt vilka omständigheter som kan påverka jämkningen.    Jämkningsprinciperna framgår sällan tydligt i praktiken, vad som dock kan utläsas är att vissa principer får mer betydelse i bedömningen än andra beroende på skadetyp och vilka förhållanden i övrigt som ligger till grund. Övriga omständigheter präglas till stor del av det enskilda fallet. I de fall där det saknas möjlighet till bedömning på ömse sidor får omständigheterna i övrigt stå för den slutliga bedömningen. 

Indemnity is in general terms a compensation that aims at ensuring that the injured party can maintain an equal economical situation as if the injury never would have occurred, which corresponds to the restorative function of the indemnity. However, there are exceptions to this general rule, namely when the injured party through its actions has been a contributory cause to the injury. If the victim has contributed to his or her injury through negligent behavior, one should considered him or her to be a contributory cause to the damage. In such situations, it would be considered as contradictory to pay the victim its full indemnity which leads to that the indemnity can be apportioned. The Rules on Contributory Negligence are significant since they in accordance with the preventive function of the indemnity affects the human behavior. It ought to make more persons act with caution to avoid an apportioned indemnity. The Rules on Contributory Negligence should however not be too strict from a social and humanitarian aspect.    The conditions for apportionment in the case of personal injury is regulated in Chapter 6 1 § SkL as well as in a corresponding regulation in 12 § TSL that regulates personal injury in conjunction with traffic. The application of the rules are equal. However, what separates the two of them is that unlike Chapter 6 1 § SkL, the 12 § TSL does not provide a reference to the degree of responsibility on both parties but it instead refers to the degree of involvement that has occurred by both parties. According to Chapter 6 1 § paragraph 1 SkL can indemnity on account of personal injuries be apportioned, if the victim him- or herself, intentionally or through severe negligence has contributed to the damage. Furthermore, in the same section of law and section 12 § paragraph 1 TSL it is stated that indemnity to a driver who is guilty of drunken driving or aggravated drunken driving is to be apportioned, if the party through negligence has contributed to his or her own personal injury. According to the same rules it is stated that apportionment can take place in relation to the compensation being offered the surviving party in cases where the deceased person intentionally contributed to the death.    The apportionment of the indemnity can thus be actualized in connection to contributory negligence. The apportionment shall according to the regulations be made after a fairness evaluation. The degree of negligence and accomplice are two parameters that are highlighted to play a central role in the evaluation. Furthermore, shall also the circumstances in general be taken into account, particularly with regard to social aspects but also circumstances of other nature. As a support to the regulations there are apportionment principles that should form the basis for assessing how the apportionment assessment is to be made. However, the principles are not expressly regulated in the legal text and is vaguely formulated in the explanatory memorandum.    That means that the legal situation is unclear on how Swedish courts take into account the apportionment principles and the circumstances in general that may affect the apportionment assessment. This prompts the research area of this thesis which, through a legal dogmatic method, consists of the purpose to analyze the assessment that the courts perform for an apportionment. The thesis do this by investigating how the apportionment principles are being taken into account for the apportionment assessment as well as what circumstances may affect the apportionment.    Apportionment principles are rarely explicitly seen in practice. However, what can be seen is that some principles are given more importance in the evaluation than others depending on the specific disorder and what other circumstances on which the assessment is being based upon. Other circumstances are largely characterized by the individual case. In cases where there is no opportunity for assessment of both parties it is the circumstances in general that constitutes the final assessment.