De regler som finns avseende mervärdesskatt återfinns både i EU-rätten och i dess implementering i svensk rätt. Mervärdesskattedirektivet har nämligen implementerats i svensk rätt genom Mervärdesskattelagen (1994:200 ML). I första hand ska därför ML användas men tillämpningen måste ske direktivkonformt. Det grundläggande syftet med mervärdesskatten är att den ska bäras av konsumenterna, men det är de skattskyldiga företagen som ska betala in skatten till staten. Det är därför fråga om en indirekt skatt. För att inte företagen ska bära skatten som en kostnad är en förutsättning att de medges avdrag för ingående mervärdesskatt på inköp i sin ekonomiska verksamhet. Avdragsrätten är således central för att mervärdesskatten skall vara en konsumtionsskatt som inte belastar företagen.

Med hänsyn tagen till det samband som finns mellan skattskyldighet och avdragsrätt har den senare ifrågasatts för företag som finansierats med oberoende bidrag, det vill säga bidrag som inte är en ersättning för vara eller tjänst. Oberoende bidrag är nämligen en intäkt som inte medför skattskyldighet och faller utanför tillämpningsområdet för mervärdesskatt och dels kan ge upphov till att företaget tillhandahåller varor och tjänster vederlagsfritt, som också faller utanför mervärdesskattens tillämpningsområdet. Frågor om avdragsrättens omfattning för ingående mervärdesskatt har därför varit uppe till prövning i en rad rättsfall.

När man betraktar EU-rätt och svensk rätt separat kan man fråga sig om det finns någon skillnad i bedömning av när avdragsrätt medges i samband med oberoende bidrag och vederlagsfria transaktioner. Vidare kan den frågan ställas angående hur det samband skall vara beskaffat för att avdrag skall medges.

Uppsatsen behandlar ett antal rättsfall från främst EU-domstolen (EUD) och Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) och analyserar dessa för att efter en genomgång av doktrin komma till slutsatsen att oberoende bidrag inte ska påverka avdragsrätten för ingående mervärdesskatt. Av ny rättspraxis från EUD dels bekräftas tidigare domar, dels utvecklas och förtydligas det ekonomiska samband som krävs för att avdragsrätt ska beviljas. Detta får till följd att det prejudicerande målet RÅ 2010 ref 98, som avgjordes innan EUD:s nya rättspraxis, förefaller vara än mer oförenligt med EU-rätten. HFD är nämligen i sin rättspraxis mindre benägen att medge avdrag för ingående mervärdesskatt i samband med att oberoende bidrag utgått. En av de bidragande orsakerna till detta torde vara den svenska rättens verksamhetsbegrepp som kan leda till andra bedömningar i avdragsfrågan än EU-rättens transaktionsbegrepp. För att uppnå en mera direktivkonform tolkning av mervärdesskattedirektivet bör därför som ett första steg den svenska rätten justeras så att transaktionsbegreppet införs.