Fallskador är den vanligaste orsaken till skada i alla åldrar men är en skadetyp som blir vanligare ju äldre personen blir. Av de som läggs in på sjukhus för en skada till följd av ett fall är cirka 70 % över 65 år. Förutom det lidande som en fallskada utgör för den som drabbas finns också en utmaning kopplad till den pågående demografiska förskjutningen mot en allt äldre befolkning, vilket gör att omfattningen av problemet förutspås öka.

Stötdämpande golv är en relativt ny intervention, framtagen i syfte att minska risken för fallskador bland äldre. Behovet av ett dämpande golv för att förebygga fallskador bland äldre personer på särskilda boenden bottnar i problemets stora omfattning och det faktum att det visat sig vara synnerligen svårt att förhindra fallskador i denna population. Principen att använda stötdämpande material för skademinskning har dock använts inom många områden, både länge och framgångsrikt. Genom att lägga ett dämpande material mellan kroppen och den yta som kroppen riskerar att stöta samman med minskar risken för skada.

Utformning, testning och implementering av stötdämpande golv i vårdmiljöer har på senare år tagit fart, men studier i klinisk miljö är fortfarande få. Även om interventionen är teoretiskt välgrundad går det inte att fullt ut veta vilka effekter den kommer att få innan den testas i sin tänkta kontext. När det gäller stötdämpande golv finns en farhåga om att det skulle påverka balansen och på så sätt öka risken för fall. Andra aspekter är funktionen utifrån ett arbetsmiljöperspektiv och inte minst som en del av boendemiljön för de äldre. Därför är syftet med denna avhandling att undersöka den fallskadepreventiva effekten för äldre av ett stötdämpande golv på särskilt boende. Vidar undersöks också den befarade effekten på fallrisk samt eventuell effekten på arbetsmiljön för personalen och  boendemiljön för de äldre.

Resultaten i denna avhandling visar att stötdämpande golv har potentialen att minska risken för fallskador bland äldre på särskilt boende, en population där det hittills varit svårt att finna och implementera effektiva åtgärder. När det gäller den befarade oönskad bieffekt att golvet skulle leda till ökad fallrisk så tyder resultaten inte på någon sådan effekt, även om risken inte helt kan uteslutas.

Undersköterskorna som arbetar på boendet upplever att golvet avdramatiserat fallen och att ljudnivån dämpats, aspekter de uppfattar som positiva. De upplever också att vissa utmaningar är förknippade med golvet. Främst att det tog tid att vänja sig vid att gå på det dämpande golvet och att tunga hjälpmedel (exempelvis lyftar) blev svårare att flytta. Resultaten tyder på att stötdämpande golv kan vara en framkomlig väg för fallskadeprevention riktat mot en äldre och skör population. Undersköterskorna var positiva till interventionen som påverkade deras arbetsmiljö på flera sätt, en aspekt som behöver undersökas vidare.

Ett antal oväntade bieffekter uppstod som ett resultat av golvet. Från ett positivt perspektiv påverkade det dämpande golvet ljudbilden till det bättre, en faktor som underlättade implementeringen och acceptansen. Samtidigt identifierades problem som behöver lösas. Den ökade fysiska arbetsbelastning som personalen upplevde när de gick på det dämpande golvet samt det ökade rullmotståndet vid hantering av hjälpmedel behöver studeras vidare. Likaså behöver framtida utvecklingen av stötdämpande golv ta hänsyn till de unika förutsättningar som finns inom hälso- och sjukvården med avseende på slitage, hjälpmedel och hygien. I detta arbete behöver det etableras vilka dämpande egenskaper ett golv bör ha för att uppnå en optimal skademinskning i relation till annan funktionalitet.

Att personalen upplever sig handfallna inför problemet med fall och fallskador, samt att de äldre är tämligen ointresserade av aktiva interventioner förstärker uppfattning om att stötdämpande golv kan ha stor potential. Framtiden får utvisa om dessa problem kan finna en lösning och  om stötdämpande golv implementeras i stor skala och därmed bidra till att minska omfattningen av fallskador bland sköra äldre.

Fall-injuries pose a considerable public health problem in the globally growing elderly population. Reducing energy in order to prevent injuries has been successfully applied in many injury prevention fields, though less so within fall injury prevention. Compliant flooring has been proposed as a measure to prevent fall-injury, however little is known regarding the implementation aspects in clinical settings. The aim of this thesis is therefore to investigate the primary injury reducing effect of complaint flooring, as well as secondary effects such as the influence on fall frequency, work environment for the staff and living conditions for the elderly in residential care.

Falls, and the injury outcome, were registered at a residential care facility in Sweden in which some areas had compliant flooring and other areas had PVC flooring. In two quantitative studies, the difference in the outcomes of falls was studied as well as the effect on the risk of falls depending upon the flooring surface in which the event occurred. In addition, in two qualitative studies, the staff and residents were interviewed on their views on fall prevention and compliant flooring. 

The results indicate that although the evidence is not fully conclusive, compliant flooring seems to reduce the risk of fall-injuries by over 50% without increasing the risk of falls. Results from the interviews showed that staff appreciated the compliant flooring in that it defused the falls as well as leading to greatly improved acoustics. However, there were also some challenges associated with the compliant flooring, especially the maneuvering of heavy equipment. The elderly also appreciated the intervention, even though the general interest for fall prevention was minimal.

The results from this thesis indicates that for a frail elderly population, compliant flooring has the potential to be an effective injury prevention measure, without increasing the risk of falls. Furthermore, the results show that with some adjustments, it could also work well from the perspective of residents and staff.

Fallskador är ett omfattande problem bland äldre på vårdboenden och något som visat sig mycket svårt att förebygga. Det som vid en sammanstötning orsakar skada är den energi som uppstår vid händelsen och genom att placera ett dämpande material som tar upp en del av stöten minskar risken för skada. I denna avhandling har effekten av ett stötdämpande golv som fallskadeförebyggande åtgärd på vårdboende undersökts. Förutom den avsedda fallskadepreventiva effekten för de boende samt den befarade bieffekten på fallrisk, har även påverkan på boendemiljön samt arbetsförhållanden undersökts. Resultatet visar att det dämpande golvet har potential att minska risken för skador vid fall för äldre på vårdboende, utan att påverka risken för fall. Utifrån de boendes perspektiv har det dämpande golvet stora fördelar jämfört med andra förebyggande åtgärder då det inte kräver en beteendeförändring för att ha effekt. Också personalen uppfattade golvet som positivt, inte minst utifrån ett ljuddämpande perspektiv. Dock verkar golvet öka den fysiska arbetsbelastningen för personalen, något som behöver undersökas vidare.

Omfattande ansträngningar har gjorts för att minska risken för fallskador bland äldre men för de som bor på särskilt boende har det visats sig vara svårt att utforma effektiva åtgärder.  En skada uppstår när kroppens vävnad utsätt för energi som överstiger dess toleranströskel. Åtgärder för att minska energin vid en olycka har tillämpats inom många områden med mycket goda resultat. Antagandet om att energireduktion minskar risken för skada bygger på fysikens grundläggande lagar och benämns inom skadepreventionsområdet för energiprincipen. Idén om ett stötdämpande golv som energireducerande åtgärd för att motverka fallskador dök upp i vetenskaplig litteratur på tidigt 1990-tal, och sedan dess har speciella golv utvecklats och testats i laboratoriemiljö.  Syftet med denna licentiatuppsats är att utvärdera effekter av ett stötdämpande golv på särskilt boende för äldre personer. De aspekter som studerats är den potentiellt fallskadepreventiva effekten för de boende samt påverkan på vårdpersonalens arbetsförhållanden. Resultatet visar att golvet minskar risken för skador samt att personalen är positiva till att arbeta i lokaler med stötdämpande golv.

Fall injuries pose a global and national public health problem. Whilst all elderly are at risk of fall injuries, the risk of injury is 10 times as high amongst elderly living in nursing homes compared to elderly living at home.

An injury occurs when body tissue is subjected to external kinetic energy exceeding the tissue's tolerance. Reducing this energy in order to prevent injuries has been successfully applied in many injury prevention fields though less so within fall injury prevention. However, the idea of ​​a shock-absorbing floor as an energy reducing measure to prevent fall injuries has been suggested in scientific literature since the early 1990s and since then, different floors have been developed and tested. The aim of this licentiate thesis is to investigate the potential fall injury reducing effects of a shock-absorbing flooring in a nursing home, as well as the staff's experience of working in premises with shock-absorbing flooring.

The results show that for women the risk of injury following a fall on the shock-absorbing flooring was 59% less compared to falls on ordinary floors, after adjustment for age, BMI, vision impairments, and cognitive impairment. BMI was the only covariate to influence the results, with a lower BMI increasing the risk of injury. With regards to the staff’s experience of the shock-absorbing flooring, the nurses felt that the floor defused the falls and in that way reduced the risk of injury. They were also positively surprised by the change in acoustics. There were also some challenges associated with the floor, for example, adapting to walking on the floor and manoeuvring equipment (eg hoists).

The results suggest, that for an elderly and frail population, shock-absorbing flooring seems to be an effective injury prevention measure. The intervention was generally perceived as positive by the staff, even though some negative aspects were observed. These aspects need to be studied further.