Bestämmelserna om tvångslikvidation och personligt betalningsansvar vid kapitalbrist har till syfte att skydda borgenärerna. Bestämmelserna ålägger styrelsen att vidta åtgärder vid kapitalbrist för att undgå personligt betalningsansvar. Syftet med denna uppsats är att analysera huruvida Sveriges bestämmelser kring tvångslikvidation och personligt betalningsansvar kan förbättras med hjälp av norsk rätt.

Kapitalbrist förekommer i svensk rätt när det egna kapitalet understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Genom att reglera en minimumgräns för hur långtgående en verksamhet får drivas innan bolagets tillgångar helt förbrukas utgör ett skydd för bolagets borgenärer. Aktiebolagslagens kapitalskyddsregler är uppbyggda kring aktiekapitalet och att kapitalbrist har uppstått. Styrelseledamöterna har en skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning när det finns ”skäl att anta” att en kapitalbrist i bolaget förekommer. Om kontrollbalansräkningen visar att kapitalbrist föreligger är det styrelseledamöternas skyldighet att kalla till en första bolagsstämma. Det är bolagets aktieägare som på första kontrollstämman beslutar om bolaget ska gå i likvidation eller om beslutet ska tas på en andra kontrollstämma och driva bolaget vidare fram till dess.

En andra kontrollstämma ska hållas efter åtta månader där en ny kontrollbalansräkning ska läggas fram. Om kapitalbrist fortfarande förekommer vid andra kontrollstämman ska styrelsen ansöka om att bolaget ska träda i likvidation. Om styrelsen inte uppfyller dessa skyldigheter leder det till personligt betalningsansvar för styrelseledamöterna.

Det främsta syftet med bestämmelserna om tvångslikvidation och personligt betalningsansvar vid kapitalbrist är borgenärerna. Bolagsborgenärerna skyddas genom att bolagets verksamhet inte kan fortlöpa i all oändlighet. De potentiella borgenärerna skyddas genom att de vid ett tidigt stadie uppmärksammas om bolagets situation och kan därefter fatta beslut om investering i bolaget eller inte.

Kritiken som upprepas inom doktrinen är huruvida bestämmelserna om tvångslikvidation och tillkommande personligt betalningsansvar ska utgå från bolagets insufficiens. Alternativet är att kapitalbrist skulle kunna upptäckas i ett tidigare stadie om bestämmelserna istället utgick från bolagets insolvens.

I Norge uppstår kapitalbrist när aktiekapitalet inte längre är försvarligt med hänsyn till bolagets risk och omfattningen av verksamheten. Norge har även ett minimum för hur långtgående det försvarliga får vara. Kapitalbrist kan även uppstå om det kan antas att bolagets egna aktiekapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet.

Det personliga betalningsansvaret likt det i svensk rätt finns inte i norsk rätt. Norge har istället valt att sanktionera med skadeståndsbestämmelser för styrelseledamöterna, liknande bestämmelser om skadeståndsansvar för styrelseledamot i svensk rätt.

Genom att den enskilde styrelseledamoten kan bevisa att denne inte varit försumlig i sitt agerande eller genom att läka kapitalbristen kan personligt betalningsansvar undgås. Styrelseledamöterna ska alltså vidta åtgärder i syfte att skydda borgenärerna för att undgå personligt betalningsansvar. Det svenska borgenärsskyddet kan förbättras med hjälp av norsk rätt. Ett bättre skydd för borgenärerna skulle inträffa när aktiekapitalet inte längre är försvarligt med hänsyn till den risk och omfattning verksamheten har.