Denna studie fokuserar sitt innehåll på lärare-elevrelationens handling och samspel. I sammanhanget har jag valt att lägga en relationistisk ståndpunkt. Den relationistiska ståndpunkten bygger på att individen skall analyseras i relation till andra individer där ens handlingar ska ses som något som utförs mellan individer och alltid i en bestämd situation. Istället för att kategorisera en elev med en ”diagnos” bör man noga studera interaktionen mellan läraren och eleven. Detta synsätt fann jag angeläget att undersöka under min praktik i lärarutbildningen; vilka erfarenheter kunde man utröna som skulle kunna appliceras i studiet av lärare-elevrelationen. Tidigare forskning har haft en tendens att fokusera lärare-elevrelation med intrapsykiska aspekter och elevens psyke. Dock har det relationistiska perspektivet inte fått en framträdande roll i forskningen. Relationistiskt tänkande är ringa undersökt inom pedagogiken och lärarutbildningen. Detta anser jag är problematiskt. Om läraren och eleven ska skapa en god relation i meningen att stärka motivationen och lärandet, bör läraren få hjälp att göra sig själv medveten om hur hennes beteende i interaktionen påverkar eleven och relationen till denne. För att detta skall vara möjligt bör därför läraren få kunskap om hur mötet med eleven kan utformas för att stimulera elevens lärande samt hur lärarens beteende påverkar elevens. Huvudsyftet med denna rapport är att belysa och diskutera några grundläggande aspekter kring den relationistiska teorin. Mera konkret vill jag undersöka vilka erfarenheter man kan hämta från relationistisk teori som kan vara användbara i analysen av lärare-elevrelationen. Ett indirekt syfte är att påvisa att ett ämne som behandlar interpersonella relationer är ett viktigt inslag inom lärarutbildningen. Följande frågeställningar är centrala: (1)Vad är en relationistisk ståndpunkt? Hur ser man på människan och samhället utifrån detta synsätt? (2) Vilka erfarenheter kan man hämta från den relationistiska teorin, med fokus på interpersonella relationer, som kan vara användbara i studiet av lärare-elevrelationen och undervisningen i allmänhet? (3) Hur kan man praktiskt studera och fånga lärare-elevrelationen? (4) Vilken vikt lägger lärare vid hur deras personlighet och beteende påverkar eleven. Dessutom hur relationistisk teori uppfattas av lärarna? Jag har företagit litteraturstudier, intervjuer och ett frågeinstrument för att få svar på mina frågor. Intervjuerna har analyserats och kategoriserats utifrån ett relationistiskt perspektiv med betoning på interpersonella relationer med hjälp av en bearbetad modell (Birnik, 2001) som fångat upp interpersonellt agerande. 10 lärares syn på lärare-elevrelationen undersöktes här. Det framkom att sidan kärleksfullhet i dimensionen avståndstagande-samarbetsvillig (se fig. 8.1) framhävdes som mycket starkt av alla lärare. Därmed är betoningen av en god lärare-elevrelation av god vikt för att stärka elevens lärande och utveckling. Lärares syn på hur deras beteende påverkar eleverna rör sig endast i allmänna ordalag. Det var svårt att få ett fulltydligt svar. Lärarnas uttalanden rör sig mer kring ett intrapsykiskt språkspel, än ett relationistiskt. En förklaring kan vara att denna arbetstradition är ny och inte framträdande i lärarutbildningen. Birnik framhåller vikten av lärare-elevrelationen som grunden för motivationen och lärandet. Genom att ägna sig åt självobservation kan lärarens beteendemönster lättare förstås hos den andra individen (eleven). Min tes, byggd på den relationistiska ansatsen, och som grundligt presenteras i rapporten, är att om läraren kan åstadkomma en annan social situation och ändra sin egen hållning gentemot eleven skulle denna kanske inte alls bete sig som t ex ”omotiverad”. Min tanke är att om läraren utgår från ett relationistsikt förhållningssätt är elevens beteende beroende av den situation läraren åstadkommer och den interaktion han skapar. Läraren har därför ett ansvar för det han företar sig och för elevens reaktioner. Ändrar läraren sig beter sig eleven kanske inte omotiverad. Sist i rapporten framhäver jag ett förslag om att interpersonella relationer bör vara ett ämne i lärarutbildningen, byggt på Birniks resonemang.