Vi har i många av våra svenska skolor idag en stor andel barn med invandrarbakgrund. I vissa skolor utgör dessa barn majoriteten, medan det i andra skolor kanske bara finns ett par eller rent av inget barn med rötter i något annat land än Sverige. Ofta tycks den kulturella mångfalden framstå som ett problem snarare än en tillgång, något som gör mig litet bekymrad. Om vi som lärare inte kan se möjligheterna för våra elever att bli kunskapsmässigt och socialt berikade, hur skall det då se ut i samhället när barnen växer upp? När vi arbetar med SO-ämnen kan vi få en fantastisk hjälp av de elever som faktiskt är hinduer, har levt i Centralamerika, eller som har en gammelmorfar som överlevde förintelsen. När vi läser svenska kan vi samtidigt dra grammatiska och litterära paralleller med flera andra språk, och därmed utöka den språkliga medvetenheten på ett mycket naturligt sätt. I matematiken finns bl.a. historisk matematik med som ett inslag. Det kanske finns barn från Irak i klassen som kan stoltsera med att man i deras land redan för 3 700 år sedan hade ett positionssystem och kunde nedteckna detta med kilskrift på lertavlor. I de praktiska och estetiska ämnena finns alla de delar som kanske oftast förknippas med ”kultur”, som t.ex. konst, musik, dans, mat och lekar. De sociala vinsterna med att lära sig mer om varandras bakgrund är ovärderliga, och jag är övertygad om att den generation som nu växer upp kommer att vara mycket mer vidsynt, tolerant och interkulturellt kompetent än tidigare generationer. För att detta skall kunna ske i så stor utsträckning som möjligt behövs dock att vi som lärare tar tag i denna möjlighet och verkligen utnyttjar den, och det kräver att vi har kunskap och mod att göra det. Det börjar bli dags att släppa bilden av ”problemfyllda invandrartäta skolor” och istället lära oss att ge och ta av varandras kunskaper och erfarenheter