Steget till en utredning av ett barn kan vara tidsödande, tungt och stort. Är det värt den mödan som krävs av läraren? Ger diagnosen så många fördelar? Blir skolsituationen annorlunda? Är det lättare för läraren att få resurser och handledning om det finns en diagnos på barnets problem? Vad anser lärarna om diagnoserna? Syftet med denna undersökning är att få insyn i om lärarnas förhållningssätt förändras när barn får diagnosen DAMP/ADHD. Jag har utgått från frågeställningen: Har läraren olika förhållningssätt före och efter att ett barn fått diagnosen DAMP/ADHD? Diagnosen DAMP (Dysfunktion vad gäller Aktivitetskontroll, Motorisk kontroll och / eller Perception) innebär att barnet har en neurologisk avvikelse som gör att det har svårt med aktivitetskontroll och uppmärksamhet. De har även svårigheter med motorik och / eller perception. Diagnosen ADHD (uppmärksamhetsstörningar med överdriven aktivitet) innebär att barnet har neurologiska avvikelser inom uppmärksamhet, aktivitet och impulsivitet. Personer med DAMP eller ADHD är inte alltid överaktiva, de kan istället vara underaktiva. Jag har med hjälp av olika teorier och åsikter förklarat den problematik dessa barn kan ha. Två motsatta teorier, bland flera, kring diagnosernas beskrivning härrör från Björn Kadesjö och Eva Kärfve. Teoretikerna verkar dock vara överens om att varje barns individuella förutsättningar, med eller utan diagnos, ska vara grunden för det pedagogiska arbetet i skolan. För att söka vidare svar på frågeställningen har jag intervjuat sex lärare som har erfarenhet av barn som fått en diagnos. Slutsatserna som jag dragit utifrån mina intervjuer är att diagnosen medförde att informanterna: - kunde förstärka sina tidigare metoder då de fick dem bekräftade. - fick nya tips på åtgärder som var anpassade efter barnets specifika problem. - fick förståelsen som de anser är viktig för att barnet ska få rätt hjälp.